Du väljer hur du tolkar och agerar på din omgivning

Dagen efter de stora demonstrationerna mot det så kallade ungdomsvåldet och inte ett ord på förstasidna på dn.se. Så fort var den viktiga frågan över.

Jag vill dock fortsätta diskutera ansvaret. För är det inte lite konstigt att femtonåringar kör motorcross-cyklar utanför bostadshus eller är ute och festar i Stockholm klockan ett på natten?

Var är föräldrarna? Det är en fråga jag ofta ställer och som figurerar i debatterna efter dödsfallen i Rödeby och på Kungsholmen. Var är föräldrarna?

En bättre fråga är, tycker jag: Vilken inställning har föräldrar till hot, våld och språk? Vilken attityd och sätt att hantera konflikter har föräldrarna?

Jag har föräldrar som inte följer med sina barn till utvecklingssamtalen. Jag har föräldrar som säger "Jag vet inte vad vi ska ta oss till", men som sedan inte vill samarbeta med skolan. Inte sällan snackas det skit om skolan i hemmet. Hur lätt blir det då som lärare att hantera deras barn, när de värderingar som jag och skolan står för hela tiden undergrävs av föräldrar?

Man skulle kunna tro att det är de mindre välbeställda som låter ungarna driva vind för våg. Det finns överallt, oavsett social bakgrund. Högstadiebarn vars föräldrar åker bort över helgen och ger ungen fyra tusenlappar. Vad händer? Festande och droger, oinbjudna gäster, bråk och stölder är inget ovanligt. Jag har träffat föräldrar som drogtestat sina barn när de hört talas om dessa fester, och som tvingat dem att testa sig rutinmässigt under en lång tid. Jag har också träffat föräldrar som resonerar "jag känner mitt barn och hon/han skulle aldrig ...".

Jag läste ett uttalande nånstans, jag tror det var en ung tjej, att föräldrar inte får vara för hårda för då blir det bara protester. Jag håller med. Men det får inte heller bli så att barnet bestämmer. Det måste finnas en balans och en dialog. Hon menade att föräldrar idag ger upp för lätt och låter barnen ta över.

Många föräldrar retirerar och pratar diffust om mognad, "det går över", "det blir nog människor av dem också så småningom". Ja, men hur går det till då om ingen visar vägen utan de får köra sitt eget rejs?

Det är då det börjar snackas om polis, skola och socialtjänst, när den egentliga frågan är vad föräldrar håller på med. Föräldrar får inte ge upp. De måste i så fall be om hjälp istället för att bara hålla tummarna och eventuellt förvänta sig att det så kallade samhället ska ta hand om deras ungar. Det finns ett talesätt: "It takes a village to raise a child." Kanske är det så, men föräldrar kan inte tyst retirera. Det måste vara delaktiga. Så länge de är vårdnadshavare är det faktiskt de som är ytterst ansvariga.

Vårt samhälle är fullt av vuxna som en gång varit kränkta barn. Jag träffar föräldrar som intar försvarsposition när deras barns beteende förs på tal - det är alltid någon annans fel. Barnet känner sig kränkt och reagerar med våld och hot om mer våld. Han blev provocerad, han kände sig kränkt, brukar svaret bli. Som om det gjorde våldet okej.

Även om man känner sig kränkt, har man ett ansvar för sina handlingar.

Det är faktiskt inte bara handlingar jag väljer, jag väljer också hur jag tolkar min omgivning. Jag kan välja att tolka ett uttalande som en kränkning eller inte. Den andra personen kanske har som avsikt att kränka mig, men jag kan välja om jag vill ta åt mig eller inte. Jag kan välja att göra det till mitt problem eller se det som den andres problem.

Att känna sig kränkt och provocerad är ingen biljett till ansvarsfrihet. Då är vi tillbaka i den famösa sandlådan. "Det var han som började."

Slag, sparkar och språk

Hot och våld bland ungdomar är ett högaktuellt ämne. Har alltid varit men har inte alltid fått denna enorma uppmärksamhet. Såsom fallet ofta är när något avskyvärt inträffar. Det hålls manifestationer, vi känner oss delaktiga och duktiga. Vi är involverade - på distans. För när det klipper till i vår närhet står vi ändå handfallna och famlar efter förklaring och hur vi kan förhindra att det upprepas. Sorry, det kommer hända igen.

För någon vecka sedan (före dödsmisshandeln på Kungsholmen) hamnade två elever på skolan i slagsmål. Den ene fick nog av gliringar och trakasserier och hoppade på sin plågoande. Båda gick i backen. Vad gör kompisarna - alla de elever som brukar kicka boll tillsammans, som skämtar rätt grovt och säger att de är polare?

De sparkar på de som ligger. Bokstavligen.

Fanns det inga vuxna där? Jo, två stycken. Det gick så fort, så oerhört fort, att de inte hann agera förrän sparkarna var i full gång. Stämningen var då så hotfull bland eleverna att de inte lyckades och kanske heller vågade gå emellan. Vi snackar ändå rätt stora tonårskillar fulla av aggression och adrenalin. 15 år gamla. Bråket slutade nästan lika fort som det startade. En av killarna i gruppen fick nog och sa ifrån.

Jargongen mellan dessa killar, polare, är rå. När jag hör dem käfta med varandra måste jag kommentera. Jag kan inte gå förbi och inte reagera på det hotfulla och våldsamma, rasistiska och homofoba språk som dessa killar och tjejer använder. "Det gör inget, det är okej, vi är polare", brukar jag få till svar. Ett annan vinkling är att det är så man snackar i förorten. Som om det skulle göra det okej.

"Vi är polare." Och nästa dag sparkar de på två av de sina. Ja, jag tror att det hänger ihop. Den aggressiva, hotfulla attityden som ligger under skämten avmaskerades i slagsmålet, i sparkarna och slagen.

Fx = Ohjälpligt underkänt ?

Två steg av underkänt övervägs i det nya betygssystemet (se DNs artikel från igår och dagens ledare). Jag känner igen skalan från universitetsvärlden. Där används inte bara de gamla vanliga U-G-VG utan vissa institutioner har infört skalan A-F samt Fx:

• A = Framstående
• B = Mycket bra
• C = Bra
• D = Tillfredsställande
• E = Tillräcklig
• Fx = Otillräcklig. Komplettering möjlig
• F = Otillräcklig

Skillnaden mellan F och Fx, som båda är underkänt, är att betyget Fx anger att studenten kan med lite mer arbete nå lärandemålen medan det inte är möjligt med betyget F.

Om vi översätter detta betygssystem till grundskolan, vad får vi då? Att elever som får betyget F lika gärna kan skolka? Att de är hopplösa fall?

Hur ska kriterierna för ohjälpligt underkänt se ut?