Så blev det ingen rättegång som prövade den nya lagen om kränkningar i skolan. Synd ur principiell synvinkel.
En pojke på min skola blev tejpad till händer och fötter för en tid sedan av några äldre "kamrater". Det hände vid en vrå utanför toaletterna.
- Vi skämtade ju bara ...
De fattar inte att det är olagligt, brottsligt, kriminellt. Att det handlar om olaga frihetsberövande. Men vilket ansvar har skolan?
Så vad gjorde skolan efter händelsen?
Ringde hem till föräldrarna, informerade dem och bad dem att tala med sina barn. Eleverna fick också ett allvarssnack i grupp med ledaren för antimobbningsteamet. De skulle sedan be den utsatte killen om ursäkt. Det har ännu inte skett.
onsdag 12 december 2007
lördag 13 oktober 2007
Du väljer hur du tolkar och agerar på din omgivning
Dagen efter de stora demonstrationerna mot det så kallade ungdomsvåldet och inte ett ord på förstasidna på dn.se. Så fort var den viktiga frågan över.
Jag vill dock fortsätta diskutera ansvaret. För är det inte lite konstigt att femtonåringar kör motorcross-cyklar utanför bostadshus eller är ute och festar i Stockholm klockan ett på natten?
Var är föräldrarna? Det är en fråga jag ofta ställer och som figurerar i debatterna efter dödsfallen i Rödeby och på Kungsholmen. Var är föräldrarna?
En bättre fråga är, tycker jag: Vilken inställning har föräldrar till hot, våld och språk? Vilken attityd och sätt att hantera konflikter har föräldrarna?
Jag har föräldrar som inte följer med sina barn till utvecklingssamtalen. Jag har föräldrar som säger "Jag vet inte vad vi ska ta oss till", men som sedan inte vill samarbeta med skolan. Inte sällan snackas det skit om skolan i hemmet. Hur lätt blir det då som lärare att hantera deras barn, när de värderingar som jag och skolan står för hela tiden undergrävs av föräldrar?
Man skulle kunna tro att det är de mindre välbeställda som låter ungarna driva vind för våg. Det finns överallt, oavsett social bakgrund. Högstadiebarn vars föräldrar åker bort över helgen och ger ungen fyra tusenlappar. Vad händer? Festande och droger, oinbjudna gäster, bråk och stölder är inget ovanligt. Jag har träffat föräldrar som drogtestat sina barn när de hört talas om dessa fester, och som tvingat dem att testa sig rutinmässigt under en lång tid. Jag har också träffat föräldrar som resonerar "jag känner mitt barn och hon/han skulle aldrig ...".
Jag läste ett uttalande nånstans, jag tror det var en ung tjej, att föräldrar inte får vara för hårda för då blir det bara protester. Jag håller med. Men det får inte heller bli så att barnet bestämmer. Det måste finnas en balans och en dialog. Hon menade att föräldrar idag ger upp för lätt och låter barnen ta över.
Många föräldrar retirerar och pratar diffust om mognad, "det går över", "det blir nog människor av dem också så småningom". Ja, men hur går det till då om ingen visar vägen utan de får köra sitt eget rejs?
Det är då det börjar snackas om polis, skola och socialtjänst, när den egentliga frågan är vad föräldrar håller på med. Föräldrar får inte ge upp. De måste i så fall be om hjälp istället för att bara hålla tummarna och eventuellt förvänta sig att det så kallade samhället ska ta hand om deras ungar. Det finns ett talesätt: "It takes a village to raise a child." Kanske är det så, men föräldrar kan inte tyst retirera. Det måste vara delaktiga. Så länge de är vårdnadshavare är det faktiskt de som är ytterst ansvariga.
Vårt samhälle är fullt av vuxna som en gång varit kränkta barn. Jag träffar föräldrar som intar försvarsposition när deras barns beteende förs på tal - det är alltid någon annans fel. Barnet känner sig kränkt och reagerar med våld och hot om mer våld. Han blev provocerad, han kände sig kränkt, brukar svaret bli. Som om det gjorde våldet okej.
Även om man känner sig kränkt, har man ett ansvar för sina handlingar.
Det är faktiskt inte bara handlingar jag väljer, jag väljer också hur jag tolkar min omgivning. Jag kan välja att tolka ett uttalande som en kränkning eller inte. Den andra personen kanske har som avsikt att kränka mig, men jag kan välja om jag vill ta åt mig eller inte. Jag kan välja att göra det till mitt problem eller se det som den andres problem.
Att känna sig kränkt och provocerad är ingen biljett till ansvarsfrihet. Då är vi tillbaka i den famösa sandlådan. "Det var han som började."
Jag vill dock fortsätta diskutera ansvaret. För är det inte lite konstigt att femtonåringar kör motorcross-cyklar utanför bostadshus eller är ute och festar i Stockholm klockan ett på natten?
Var är föräldrarna? Det är en fråga jag ofta ställer och som figurerar i debatterna efter dödsfallen i Rödeby och på Kungsholmen. Var är föräldrarna?
En bättre fråga är, tycker jag: Vilken inställning har föräldrar till hot, våld och språk? Vilken attityd och sätt att hantera konflikter har föräldrarna?
Jag har föräldrar som inte följer med sina barn till utvecklingssamtalen. Jag har föräldrar som säger "Jag vet inte vad vi ska ta oss till", men som sedan inte vill samarbeta med skolan. Inte sällan snackas det skit om skolan i hemmet. Hur lätt blir det då som lärare att hantera deras barn, när de värderingar som jag och skolan står för hela tiden undergrävs av föräldrar?
Man skulle kunna tro att det är de mindre välbeställda som låter ungarna driva vind för våg. Det finns överallt, oavsett social bakgrund. Högstadiebarn vars föräldrar åker bort över helgen och ger ungen fyra tusenlappar. Vad händer? Festande och droger, oinbjudna gäster, bråk och stölder är inget ovanligt. Jag har träffat föräldrar som drogtestat sina barn när de hört talas om dessa fester, och som tvingat dem att testa sig rutinmässigt under en lång tid. Jag har också träffat föräldrar som resonerar "jag känner mitt barn och hon/han skulle aldrig ...".
Jag läste ett uttalande nånstans, jag tror det var en ung tjej, att föräldrar inte får vara för hårda för då blir det bara protester. Jag håller med. Men det får inte heller bli så att barnet bestämmer. Det måste finnas en balans och en dialog. Hon menade att föräldrar idag ger upp för lätt och låter barnen ta över.
Många föräldrar retirerar och pratar diffust om mognad, "det går över", "det blir nog människor av dem också så småningom". Ja, men hur går det till då om ingen visar vägen utan de får köra sitt eget rejs?
Det är då det börjar snackas om polis, skola och socialtjänst, när den egentliga frågan är vad föräldrar håller på med. Föräldrar får inte ge upp. De måste i så fall be om hjälp istället för att bara hålla tummarna och eventuellt förvänta sig att det så kallade samhället ska ta hand om deras ungar. Det finns ett talesätt: "It takes a village to raise a child." Kanske är det så, men föräldrar kan inte tyst retirera. Det måste vara delaktiga. Så länge de är vårdnadshavare är det faktiskt de som är ytterst ansvariga.
Vårt samhälle är fullt av vuxna som en gång varit kränkta barn. Jag träffar föräldrar som intar försvarsposition när deras barns beteende förs på tal - det är alltid någon annans fel. Barnet känner sig kränkt och reagerar med våld och hot om mer våld. Han blev provocerad, han kände sig kränkt, brukar svaret bli. Som om det gjorde våldet okej.
Även om man känner sig kränkt, har man ett ansvar för sina handlingar.
Det är faktiskt inte bara handlingar jag väljer, jag väljer också hur jag tolkar min omgivning. Jag kan välja att tolka ett uttalande som en kränkning eller inte. Den andra personen kanske har som avsikt att kränka mig, men jag kan välja om jag vill ta åt mig eller inte. Jag kan välja att göra det till mitt problem eller se det som den andres problem.
Att känna sig kränkt och provocerad är ingen biljett till ansvarsfrihet. Då är vi tillbaka i den famösa sandlådan. "Det var han som började."
fredag 12 oktober 2007
Slag, sparkar och språk
Hot och våld bland ungdomar är ett högaktuellt ämne. Har alltid varit men har inte alltid fått denna enorma uppmärksamhet. Såsom fallet ofta är när något avskyvärt inträffar. Det hålls manifestationer, vi känner oss delaktiga och duktiga. Vi är involverade - på distans. För när det klipper till i vår närhet står vi ändå handfallna och famlar efter förklaring och hur vi kan förhindra att det upprepas. Sorry, det kommer hända igen.
För någon vecka sedan (före dödsmisshandeln på Kungsholmen) hamnade två elever på skolan i slagsmål. Den ene fick nog av gliringar och trakasserier och hoppade på sin plågoande. Båda gick i backen. Vad gör kompisarna - alla de elever som brukar kicka boll tillsammans, som skämtar rätt grovt och säger att de är polare?
De sparkar på de som ligger. Bokstavligen.
Fanns det inga vuxna där? Jo, två stycken. Det gick så fort, så oerhört fort, att de inte hann agera förrän sparkarna var i full gång. Stämningen var då så hotfull bland eleverna att de inte lyckades och kanske heller vågade gå emellan. Vi snackar ändå rätt stora tonårskillar fulla av aggression och adrenalin. 15 år gamla. Bråket slutade nästan lika fort som det startade. En av killarna i gruppen fick nog och sa ifrån.
Jargongen mellan dessa killar, polare, är rå. När jag hör dem käfta med varandra måste jag kommentera. Jag kan inte gå förbi och inte reagera på det hotfulla och våldsamma, rasistiska och homofoba språk som dessa killar och tjejer använder. "Det gör inget, det är okej, vi är polare", brukar jag få till svar. Ett annan vinkling är att det är så man snackar i förorten. Som om det skulle göra det okej.
"Vi är polare." Och nästa dag sparkar de på två av de sina. Ja, jag tror att det hänger ihop. Den aggressiva, hotfulla attityden som ligger under skämten avmaskerades i slagsmålet, i sparkarna och slagen.
För någon vecka sedan (före dödsmisshandeln på Kungsholmen) hamnade två elever på skolan i slagsmål. Den ene fick nog av gliringar och trakasserier och hoppade på sin plågoande. Båda gick i backen. Vad gör kompisarna - alla de elever som brukar kicka boll tillsammans, som skämtar rätt grovt och säger att de är polare?
De sparkar på de som ligger. Bokstavligen.
Fanns det inga vuxna där? Jo, två stycken. Det gick så fort, så oerhört fort, att de inte hann agera förrän sparkarna var i full gång. Stämningen var då så hotfull bland eleverna att de inte lyckades och kanske heller vågade gå emellan. Vi snackar ändå rätt stora tonårskillar fulla av aggression och adrenalin. 15 år gamla. Bråket slutade nästan lika fort som det startade. En av killarna i gruppen fick nog och sa ifrån.
Jargongen mellan dessa killar, polare, är rå. När jag hör dem käfta med varandra måste jag kommentera. Jag kan inte gå förbi och inte reagera på det hotfulla och våldsamma, rasistiska och homofoba språk som dessa killar och tjejer använder. "Det gör inget, det är okej, vi är polare", brukar jag få till svar. Ett annan vinkling är att det är så man snackar i förorten. Som om det skulle göra det okej.
"Vi är polare." Och nästa dag sparkar de på två av de sina. Ja, jag tror att det hänger ihop. Den aggressiva, hotfulla attityden som ligger under skämten avmaskerades i slagsmålet, i sparkarna och slagen.
torsdag 11 oktober 2007
Fx = Ohjälpligt underkänt ?
Två steg av underkänt övervägs i det nya betygssystemet (se DNs artikel från igår och dagens ledare). Jag känner igen skalan från universitetsvärlden. Där används inte bara de gamla vanliga U-G-VG utan vissa institutioner har infört skalan A-F samt Fx:
Om vi översätter detta betygssystem till grundskolan, vad får vi då? Att elever som får betyget F lika gärna kan skolka? Att de är hopplösa fall?
Hur ska kriterierna för ohjälpligt underkänt se ut?
- A = Framstående
- B = Mycket bra
- C = Bra
- D = Tillfredsställande
- E = Tillräcklig
- Fx = Otillräcklig. Komplettering möjlig
- F = Otillräcklig
Om vi översätter detta betygssystem till grundskolan, vad får vi då? Att elever som får betyget F lika gärna kan skolka? Att de är hopplösa fall?
Hur ska kriterierna för ohjälpligt underkänt se ut?
lördag 29 september 2007
Prövning - elevens rättighet som skolan döljer
Skolan verkar inte ha någon skyldighet att upplysa eleverna om sina rättigheter. Alltså döljer skolan sådant som kan leda till bekymmer för organisationen. Prövning är en sådan rättighet.
Så länge en elev är inskriven på skolan kan eleven kräva prövning för ett högre betyg. Detta ställer till det för skolan. Ta exempelvis hemkunskap. Det ämne har eleverna normalt i årskurs 8. Om eleven inte är nöjd med betyget och vill höja det, är skolan skyldig att anordna en prövning där eleven kan visa sina kunskaper och färdigheter.
Eftersom detta kräver resurser, uppmanas vi lärare av rektor att vara tysta och inte avslöja denna möjlighet för eleverna. För annars får vi ett litet helvete i vår och sommar - och det vill vi ju inte ha.
Vem är vår egentliga uppdragsgivare? För vem arbetar vi lärare?
Så länge en elev är inskriven på skolan kan eleven kräva prövning för ett högre betyg. Detta ställer till det för skolan. Ta exempelvis hemkunskap. Det ämne har eleverna normalt i årskurs 8. Om eleven inte är nöjd med betyget och vill höja det, är skolan skyldig att anordna en prövning där eleven kan visa sina kunskaper och färdigheter.
Eftersom detta kräver resurser, uppmanas vi lärare av rektor att vara tysta och inte avslöja denna möjlighet för eleverna. För annars får vi ett litet helvete i vår och sommar - och det vill vi ju inte ha.
Vem är vår egentliga uppdragsgivare? För vem arbetar vi lärare?
onsdag 19 september 2007
Gymnasiet idag: Höga krav och sortering av eleverna?
Sossarna erkänner på DN Debatt via Morgan Johansson att gymnasiereformen i början av 1990-talet var ett misslyckande, alltså beslutet att alla gymnasielinjer blev 3-åriga och skulle ge högskolebehörighet. I ingressen står det:
Sedan finns det många som klarat godkändgränsen i nian med nöd och näppe och med lite välvilja från lärarnas sida. En mattekurs (Matematik A) är obligatorisk på alla program, och om man ser till innehållet är det ytterst lite som är nytt jämfört med grundskolans matematik. Men har man inte en någorlunda stabil grund att stå på trots sitt G i betyg från grundskolan, då kan det bli tufft. Det är kanske inte ändå så förvånande att det individuella programmet är ett av de största på gymnasiet.
Att inte få betyg i matematik är många av mina elevers skräck och blir en drivkraft till att jobba. Denna yttre (negativa) motivation kommer ofta först sista året i grundskolan och då kan det finnas mycket att ta igen. De får jobba hårt och inte sällan välja bort moderna språk (spanska/tyska/franska) och ibland även andra ämnen (så kallat anpassad studiegång).
Problemen grundläggs inte i gymnasiet, de skapas inte där, men det är där de blir extra tydliga. För där sorterar vi eleverna. Du klarar det, varsågod. Nähä, du klarar det inte - då får du inte vara med här. Du får gå där borta.
Det individuella programmet är främst till för de elever som inte klarat godkänt i något av grundskolans tre kärnämnen: svenska, engelska eller matematik. De eleverna har alltså redan med sig för lite kunskap från grundskolan. Det är därför inte så himla förvånande att de har svårt att klara även gymnasiets krav. Då hamnar de på det individuella programmet.Vi gjorde en felbedömning när vi ställde för stora krav på elevernas kunskapsnivå i gymnasiets så kallade individuella program.
Sedan finns det många som klarat godkändgränsen i nian med nöd och näppe och med lite välvilja från lärarnas sida. En mattekurs (Matematik A) är obligatorisk på alla program, och om man ser till innehållet är det ytterst lite som är nytt jämfört med grundskolans matematik. Men har man inte en någorlunda stabil grund att stå på trots sitt G i betyg från grundskolan, då kan det bli tufft. Det är kanske inte ändå så förvånande att det individuella programmet är ett av de största på gymnasiet.
Att inte få betyg i matematik är många av mina elevers skräck och blir en drivkraft till att jobba. Denna yttre (negativa) motivation kommer ofta först sista året i grundskolan och då kan det finnas mycket att ta igen. De får jobba hårt och inte sällan välja bort moderna språk (spanska/tyska/franska) och ibland även andra ämnen (så kallat anpassad studiegång).
Problemen grundläggs inte i gymnasiet, de skapas inte där, men det är där de blir extra tydliga. För där sorterar vi eleverna. Du klarar det, varsågod. Nähä, du klarar det inte - då får du inte vara med här. Du får gå där borta.
söndag 16 september 2007
Sluta gnälla!
Ja, jag vet att jag nu är en riktig liten gnällspik. Jag klagar över det mesta. Jag kanske är en negativ person eller bara lite överarbetad. Stress färgar mina upplevelser och åsikter röda och svarta.
Jag har underbara elever som säger till mig att de är superglada att jag är kvar på skolan. Elever som jag på grund av omgrupperingar inte längre undervisar för fram sina önskemål om att få tillbaka mig som mattelärare. De säger till sina lärare att jag ser eleverna. (Även om jag med trettitvå förvirrade själar i rummet upplever de det annorlunda - nej, nu var jag där igen ;-)
Jag försöker att inte snacka skit om arbetsledning, kollegor och elever. Jag lyssnar till vad andra har att säga. Det kanske är fegt, men folk har rätt att ha sina åsikter. Och jag behöver inte nödvändigtvis hela tiden skrika ut mina. Jag vill kunna samarbeta med alla, oavsett deras brister. Jag är inte fullkomlig, vi har alla våra svagheter liksom vi har våra styrkor.
Vi skrattar rätt mycket åt det kaos som råder. Arbetsledningen har ingen koll på vilken grupp som har haft vilken lärare - andra kämpar för att få undervisa i de ämnen som de är behöriga i och som de anställdes för. Schemat ändras dagligen. Flexibilitet är bara förnamnet. Det enda vi kan göra är att skratta. Det ska vara kul att gå till arbetet.
Jag kan bara tacka mina fantastiska elever för att jobbet flyter och oftast ändå är ganska kul. Trots att en del av eleverna tvingar mig att bli en person som jag inte vill vara - en riktig tjatmoster som även kan ryta ifrån emellanåt. Jag har slutat att skämmas för att klassen får samsas om fem minräknare, tre linjaler och noll gradskivor. Vi har inte beställt tillräckligt med böcker men bara det att varje elev nästan får en egen bok är ett stort framsteg som gläder mig.
Nej, jag är faktiskt inte ironisk. Det enda jag kan göra är att skratta, jobba på och se mig om efter en annan arbetsplats.
Jag har underbara elever som säger till mig att de är superglada att jag är kvar på skolan. Elever som jag på grund av omgrupperingar inte längre undervisar för fram sina önskemål om att få tillbaka mig som mattelärare. De säger till sina lärare att jag ser eleverna. (Även om jag med trettitvå förvirrade själar i rummet upplever de det annorlunda - nej, nu var jag där igen ;-)
Jag försöker att inte snacka skit om arbetsledning, kollegor och elever. Jag lyssnar till vad andra har att säga. Det kanske är fegt, men folk har rätt att ha sina åsikter. Och jag behöver inte nödvändigtvis hela tiden skrika ut mina. Jag vill kunna samarbeta med alla, oavsett deras brister. Jag är inte fullkomlig, vi har alla våra svagheter liksom vi har våra styrkor.
Vi skrattar rätt mycket åt det kaos som råder. Arbetsledningen har ingen koll på vilken grupp som har haft vilken lärare - andra kämpar för att få undervisa i de ämnen som de är behöriga i och som de anställdes för. Schemat ändras dagligen. Flexibilitet är bara förnamnet. Det enda vi kan göra är att skratta. Det ska vara kul att gå till arbetet.
Jag kan bara tacka mina fantastiska elever för att jobbet flyter och oftast ändå är ganska kul. Trots att en del av eleverna tvingar mig att bli en person som jag inte vill vara - en riktig tjatmoster som även kan ryta ifrån emellanåt. Jag har slutat att skämmas för att klassen får samsas om fem minräknare, tre linjaler och noll gradskivor. Vi har inte beställt tillräckligt med böcker men bara det att varje elev nästan får en egen bok är ett stort framsteg som gläder mig.
Nej, jag är faktiskt inte ironisk. Det enda jag kan göra är att skratta, jobba på och se mig om efter en annan arbetsplats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)