Prövning - elevens rättighet som skolan döljer

Skolan verkar inte ha någon skyldighet att upplysa eleverna om sina rättigheter. Alltså döljer skolan sådant som kan leda till bekymmer för organisationen. Prövning är en sådan rättighet.

Så länge en elev är inskriven på skolan kan eleven kräva prövning för ett högre betyg. Detta ställer till det för skolan. Ta exempelvis hemkunskap. Det ämne har eleverna normalt i årskurs 8. Om eleven inte är nöjd med betyget och vill höja det, är skolan skyldig att anordna en prövning där eleven kan visa sina kunskaper och färdigheter.

Eftersom detta kräver resurser, uppmanas vi lärare av rektor att vara tysta och inte avslöja denna möjlighet för eleverna. För annars får vi ett litet helvete i vår och sommar - och det vill vi ju inte ha.

Vem är vår egentliga uppdragsgivare? För vem arbetar vi lärare?

Gymnasiet idag: Höga krav och sortering av eleverna?

Sossarna erkänner på DN Debatt via Morgan Johansson att gymnasiereformen i början av 1990-talet var ett misslyckande, alltså beslutet att alla gymnasielinjer blev 3-åriga och skulle ge högskolebehörighet. I ingressen står det:

Vi gjorde en felbedömning när vi ställde för stora krav på elevernas kunskapsnivå i gymnasiets så kallade individuella program.

Det individuella programmet är främst till för de elever som inte klarat godkänt i något av grundskolans tre kärnämnen: svenska, engelska eller matematik. De eleverna har alltså redan med sig för lite kunskap från grundskolan. Det är därför inte så himla förvånande att de har svårt att klara även gymnasiets krav. Då hamnar de på det individuella programmet.

Sedan finns det många som klarat godkändgränsen i nian med nöd och näppe och med lite välvilja från lärarnas sida. En mattekurs (Matematik A) är obligatorisk på alla program, och om man ser till innehållet är det ytterst lite som är nytt jämfört med grundskolans matematik. Men har man inte en någorlunda stabil grund att stå på trots sitt G i betyg från grundskolan, då kan det bli tufft. Det är kanske inte ändå så förvånande att det individuella programmet är ett av de största på gymnasiet.

Att inte få betyg i matematik är många av mina elevers skräck och blir en drivkraft till att jobba. Denna yttre (negativa) motivation kommer ofta först sista året i grundskolan och då kan det finnas mycket att ta igen. De får jobba hårt och inte sällan välja bort moderna språk (spanska/tyska/franska) och ibland även andra ämnen (så kallat anpassad studiegång).

Problemen grundläggs inte i gymnasiet, de skapas inte där, men det är där de blir extra tydliga. För där sorterar vi eleverna. Du klarar det, varsågod. Nähä, du klarar det inte - då får du inte vara med här. Du får gå där borta.

Sluta gnälla!

Ja, jag vet att jag nu är en riktig liten gnällspik. Jag klagar över det mesta. Jag kanske är en negativ person eller bara lite överarbetad. Stress färgar mina upplevelser och åsikter röda och svarta.

Jag har underbara elever som säger till mig att de är superglada att jag är kvar på skolan. Elever som jag på grund av omgrupperingar inte längre undervisar för fram sina önskemål om att få tillbaka mig som mattelärare. De säger till sina lärare att jag ser eleverna. (Även om jag med trettitvå förvirrade själar i rummet upplever de det annorlunda - nej, nu var jag där igen ;-)

Jag försöker att inte snacka skit om arbetsledning, kollegor och elever. Jag lyssnar till vad andra har att säga. Det kanske är fegt, men folk har rätt att ha sina åsikter. Och jag behöver inte nödvändigtvis hela tiden skrika ut mina. Jag vill kunna samarbeta med alla, oavsett deras brister. Jag är inte fullkomlig, vi har alla våra svagheter liksom vi har våra styrkor.

Vi skrattar rätt mycket åt det kaos som råder. Arbetsledningen har ingen koll på vilken grupp som har haft vilken lärare - andra kämpar för att få undervisa i de ämnen som de är behöriga i och som de anställdes för. Schemat ändras dagligen. Flexibilitet är bara förnamnet. Det enda vi kan göra är att skratta. Det ska vara kul att gå till arbetet.

Jag kan bara tacka mina fantastiska elever för att jobbet flyter och oftast ändå är ganska kul. Trots att en del av eleverna tvingar mig att bli en person som jag inte vill vara - en riktig tjatmoster som även kan ryta ifrån emellanåt. Jag har slutat att skämmas för att klassen får samsas om fem minräknare, tre linjaler och noll gradskivor. Vi har inte beställt tillräckligt med böcker men bara det att varje elev nästan får en egen bok är ett stort framsteg som gläder mig.

Nej, jag är faktiskt inte ironisk. Det enda jag kan göra är att skratta, jobba på och se mig om efter en annan arbetsplats.

"Elever med särskilt stöd klarar ändå inte skolan"

Rubriken ovan är hämtad från Mette Fjelkners debattartikel i Dagens Nyheter för ett par dagar sedan. Hur ska den tolkas? I ingressen står det:

17 000 skolbarn i ny undersökning: Bland elever som fått omfattande specialpedagogiskt stöd är andelen godkända 40 procentenheter lägre än bland elever utan stöd. Två av fem elever har fått specialpedagogiskt stöd någon gång under grundskoletiden. Men andelen elever som efter årskurs 9 saknar godkänt betyg i matte, engelska och svenska är ändå väsentligt högre i denna elevgrupp.

Alltså, elever som fått specialpedagogiskt stöd klarar skolan sämre än de som inte fått det. Nä, för den senare gruppen har ju inte behövt det. Vore det inte konstigt om det hade varit tvärtom - att de som fått stöd når ett bättre skolresultat än de som inte fått stöd? Då skulle ju stödet ha gått till "fel" elever. Fjelkner skriver också senare i artikeln att

Det måste påpekas att just det faktum att elever får stöd tyder på att dessa elever har svårigheter med inlärningen.

Jag har inte läst hela undersökningen. Den kanske är bra genomförd men det låter inte så när jag läser Fjelkners artikel:

Vi vet inte tillräckligt om hur detta stöd ser ut. Vår erfarenhet säger att det kan vara allt från att en lärare konsulterar en specialpedagog till att elever får enskilt stöd av speciallärare.

Göteborgs universitet har alltså enligt Fjelkner gjort en undersökning om hur elever klarar sig i skolan och drar slutsatser om resultaten av specialpedagogiskt stöd utan att veta vad det är för stöd som eleverna fått.

Fast detta hindrar inte Fjelkner från att använda undersökningen för att föra fram ett program som handlar om att förbättra den specialpedagogiska kompetensen. Den första punkten är det bara att skriva under på: Öka forskningen om specialundervisningen.

PS. Rubriken är nog ofrivilligt dubbeltydig. Den kan ju tolkas som ett ifrågasättande av specialpedagigsikt stöd när eleverna trots stödet inte klarar kunskapsmålen i skolan! DS

Förvirrade elever och lärare på bristningsgränsen

Alla är förvirrade. Eleverna undrar var de ska vara - det är ändringar i schemana varje dag. Särskilt svårt är det för de nya som inte än trimmat in namnen på salarna. Och det blir ju inte lättare för de "gamla" eleverna när vi bytt ett par salsnamn.

Två lärare var av olika anledningar borta hela förra veckan. Till en av lärartjänsterna kommer en ny lärare först om tre månader. Någon vikarie kallas inte in utan vi som är där ska klara undervisningen. Det är knappt att vi själva vet var vi ska vara med vilken grupp eller i vilket ämne.

Stämningen i kollegiet är allt annat än bra. Får vi inte känna behovet av att vara ifrån eleverna? Hur många ämnen och grupper ska vi ha? Hur mycket orkar vi? Hur länge orkar vi? När läget är tajt görs ständiga jämförelser kring arbetsbelastning och resurser, och alla känner sig förfördelade på ett eller annat sätt.

Arbetsuppgifter trycks ner uppifrån, och arbetslagsledaren försöker få det till att det är bättre att vi är med och bestämmer hur vi vill har det. Men hur mycket medbestämmade har vi i realiteten? Vi får ett problem framlagt på mötet som vi ska lösa, men problem som inte är vårt ansvar att lösa. Som icke-fungerande arbetsscheman. Som för lite resurser.

Sedan kan man ju fundera över det här med arbetsplatsförlagd tid och förtroendetid. Det finns inget utrymme för egen planering inom den arbetsplatsförlagda tiden. Vad jag prioriterar under förtroendetiden borde vara mitt val, men denna tid har jag hittills inte kunnat nyttja till planering, uppföljning etc, utan det har ägnats åt organisatoriska och administrativa frågor som ålagts mig.

Flera av mina kollegor är på gränsen att brista. Andra menar att de får gilla läget - de kan ju alltid söka sig någon annanstans. Ja, så kan man ju också resonera.

Trött

Redan? Jag undrar hur jag kommer att hålla i ett helt läsår. Inte en rast har jag fått sedan eleverna började i veckan. Detta är inte mitt val utan arbetsledningen kräver att vi vaktar ungarna hela tiden. 5 minuter hade jag på mig att äta i torsdags. 5 minuter.

Vi ska "sätta kulturen", vi ska visa "var skåpet ska stå". En sönderskuren fåtölj, en översvämning, en insparkad dörr, en trasig brandsläckare. Detta är facit efter några dagar. Men det är inte så att vilken elev som helst är kapabel till detta. Det är en handfull. Till dem har ledningen dock inte utsett någon handledare, mentor, assistent eller vad man nu vill kalla det, för de ska integreras.

För övriga elever handlar det om att komma in i skolspelet igen - att passa tider, att inte lämna lektionerna utan lov, att ta av sig kepsen, att stänga av mobilen. Och att inte snacka med polarna utan rikta sin uppmärksamhet till den som talar, till de man samarbetar med eller mot uppgiften. Dessa vanliga elever tycker att vi lärare fokuserar på helt fel saker. Istället för att jaga elever vill de att vi ägnar oss åt att undervisa.

Vad blir resultatet? Missnöjda lärare och missnöjda elever. Inte bara missnöjda lärare förresten utan arga och fullständigt utmattade lärare. Ett kollegium fullt med stressade, irriterade individer som inte kan samarbeta och som heller inte fungerar på ett bra sätt i undervisningssituationerna. Är det verkligen så skolledningen vill ha det?

Varför inte sätta in åtgärder för dem som kategoriskt och demonstrativt väljer att bryta inte bara de små reglerna utan de viktiga reglerna - de som verkligen förstör både för andra och sig själva.

Ska vi döma på förhand?

Humanisterna kräver att Plymouthbrödernas friskola stoppas. De menar att skolan ska vila på en vetenskaplig grund och det kommer sektens friskola garanterat inte göra. De ska inte med skattemedel få "indoktrinera våra barn":

Med statens goda minne legitimeras systematiska mentala övergrepp på barn, finansierade av skattemedel.

"Vi" kan inte hindra troende att bli föräldrar. "Vi" kan inte hindra dem att uppfostra sina barn utifrån sina värderingar. Visst är det så att föräldrarna inte äger sina barn, men det är faktiskt föräldrarna som enligt lag har ansvaret för dem. Först när de inte klarar av att ta detta ansvar kan det allmänna träda in i föräldrarnas ställe. Ska staten hjälpa dessa föräldrar att uppfostra sina barn utifrån sina värderingar? Framför allt när dessa till synes inte ligger i linje med de värderingar som kommer till uttryck i grundskolan läroplan?

Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell. (Lpo94)

Staten bildar sig en uppfattning om friskolans kvalitet genom huvudmannens avsiktsförklaring (om jag har fattat gången rätt). Eftersom skolan inte finns går det inte att inspektera den och i praktiken avgöra huruvida den levererar undervisning i enlighet med lagar och förordningar. Bedömningen blir alltså rent teoretisk. Även om skolverket skulle, likt DN:s ledarskribent, tro att de avsiktligt ljuger, så måste verket kunna bevisa det.

Humanisterna vill inte att staten ska hjälpa bröderna att förmedla sin världsbild till sina barn. Det framgår med största möjliga tydlighet att Humanisterna föraktar allt som Plymouthbröderna står för. Huvudargumentet mot att bröderna får starta en friskola är att barnen inte kommer att komma i kontakt med andra och med en skola grundad på vetenskaplig bas.

De barn som växer upp hos Plymouthbröderna får inte ha kompisar utanför sekten. De spelar varken knattefotboll i fotbollsklubben eller blockflöjt i kommunala musikskolan. För dessa barn har den kommunala skolan hittills varit ett fönster mot världen, en öppning ut mot ett normalt umgänge med andra jämnåriga. Nu täpps detta andningshål till, med bistånd av Skolverket och länsrätten.

Den kommunala skolan antas kompensera för de brister som Humanisterna ser i sekten och dess isolering från det världsliga samhället. Och jag tror också att skolan har en viktig uppgift att skapa möten mellan människor med olika världsbilder och uppfattningar.

Humanisterna skriver vidare:

De har rätt till en allsidig och objektiv undervisning som vilar på vetenskaplig grund, även om de haft oturen att födas in i en religiös sekt. ... Ge dessa barn en chans att upptäcka världen som den är!

Nej, barn har inte rätt till en "objektiv undervisning som vilar på vetenskaplig grund". De har rätt till en saklig och allsidig undervisning som ger möjlighet för olika uppfattningar att komma till uttryck. (Läs läroplanen för grundskolan!) Vi får se om brödernas skola lever upp till detta - och vi får hoppas att Skolverket ges möjlighet att kunna undersöka det.

Stackars otursbarn som inte får möjlighet "att upptäcka världen som den är". För den kan ju bara vara på ett sätt, och det är inte på brödernas sätt, eller? Religion är av ondo, verkar Humanisterna mena och framstår som religionsfobiker. I den bästa av världar skulle religioner inte existera - bara den objektiva vetenskapen. Men även den åsikten är en tro, en uppfattning - att den objektiva vetenskapen existerar och att den kan svara på alla människors frågor och lösa våra problem.

Humanisterna kan kritiseras på precis samma grunder som Plymouthbröderna: för att inte tillåta andra uppfattningar komma till uttryck i skolan och att inte ge eleverna möjlighet att bilda sig personliga åsikter som står i strid med "förkunnelsen".