Sossarna utmanar borgarnas lyssna-och-lyd-skola

Sossarna har insett att skolan är ett område där de misslyckats. Att de förknippas med flumskola. Så nu har de börjat arbetet mot en reformering. De inleder med att ställa nio frågor. En av frågorna lyder:

• Hur ser en socialdemokratisk politik ut för ordning, reda, trygghet och studiero i skolan?

Vi förstår att deras politik ska skilja sig från borgarnas politik i denna fråga. Borgarna har nyss fått igenom en ändring i skollagen som tillåter omhändertagande av störande föremål.

I valmanifestet skrev borgarna:

Lärare och rektorer ska ha tydliga befogenheter i skollagen för att åstadkomma ordning och reda – t ex att omhänderta störande föremål, visa ut en störande elev ut klassrummet, ge stökiga elever kvarsittning, stänga av en elev tillfälligt eller flytta en stökig elev permanent till en annan skola. Skolk bör anmälas hem samma dag och ska skrivas in i elevernas betyg. I utvecklingssamtal ska elevernas uppförande beröras. Sådan information kan också ske i form av skriftliga omdömen.

Mot denna syn på fostran och undervisning invänder sossarna:

Kraven på ordning får inte kväva barnens "livsnerv, oppositionslusta och kreativitet" ...

Tack för att någon vill diskutera begreppet "ordning och reda" och synen på eleverna. Under täckmanteln om arbetsro döljer sig en gammaldags syn på uppfostran men också på vad skolan är till för. För inte är det så att våra barn ska gå i skolan för att lära sig lyda? Att deras uppförande som tonåringar ska förfölja dem som vuxna? Att vi ska skapa incitament till samarbete och lärande genom hot om bestraffningar?

Sossarna har mycket att vinna. Skolpolitik handlar om att skapa framtidens samhälle och framtidens individer. Sossarna bör utmana borgarnas skolpolitik som kännetecknas av anpassning, och som, om de gneomför sitt valmanifest,

... skapar en skola som i huvudsak reproducerar, eller t.o.m. ökar skillnaderna, mellan de sociala grupperna i dagens Sverige.

Författarna till den här citerade uppsatsen skriver avslutningsvis:

Frågan är om alliansens program inte missar de problem som uppkommit i skolan i det moderna samhället. Med sina starka kopplingar till 1950-talet och även 1930-talet, kan man fråga sig om alliansens reformförslag verkligen kan betraktas som modernt. Vi menar att man ur ett utbildningsfilosofiskt historiskt perspektiv knappast kan kalla alliansens reformer för "En modern utbildningspolitik för Sverige".