Du väljer hur du tolkar och agerar på din omgivning

Dagen efter de stora demonstrationerna mot det så kallade ungdomsvåldet och inte ett ord på förstasidna på dn.se. Så fort var den viktiga frågan över.

Jag vill dock fortsätta diskutera ansvaret. För är det inte lite konstigt att femtonåringar kör motorcross-cyklar utanför bostadshus eller är ute och festar i Stockholm klockan ett på natten?

Var är föräldrarna? Det är en fråga jag ofta ställer och som figurerar i debatterna efter dödsfallen i Rödeby och på Kungsholmen. Var är föräldrarna?

En bättre fråga är, tycker jag: Vilken inställning har föräldrar till hot, våld och språk? Vilken attityd och sätt att hantera konflikter har föräldrarna?

Jag har föräldrar som inte följer med sina barn till utvecklingssamtalen. Jag har föräldrar som säger "Jag vet inte vad vi ska ta oss till", men som sedan inte vill samarbeta med skolan. Inte sällan snackas det skit om skolan i hemmet. Hur lätt blir det då som lärare att hantera deras barn, när de värderingar som jag och skolan står för hela tiden undergrävs av föräldrar?

Man skulle kunna tro att det är de mindre välbeställda som låter ungarna driva vind för våg. Det finns överallt, oavsett social bakgrund. Högstadiebarn vars föräldrar åker bort över helgen och ger ungen fyra tusenlappar. Vad händer? Festande och droger, oinbjudna gäster, bråk och stölder är inget ovanligt. Jag har träffat föräldrar som drogtestat sina barn när de hört talas om dessa fester, och som tvingat dem att testa sig rutinmässigt under en lång tid. Jag har också träffat föräldrar som resonerar "jag känner mitt barn och hon/han skulle aldrig ...".

Jag läste ett uttalande nånstans, jag tror det var en ung tjej, att föräldrar inte får vara för hårda för då blir det bara protester. Jag håller med. Men det får inte heller bli så att barnet bestämmer. Det måste finnas en balans och en dialog. Hon menade att föräldrar idag ger upp för lätt och låter barnen ta över.

Många föräldrar retirerar och pratar diffust om mognad, "det går över", "det blir nog människor av dem också så småningom". Ja, men hur går det till då om ingen visar vägen utan de får köra sitt eget rejs?

Det är då det börjar snackas om polis, skola och socialtjänst, när den egentliga frågan är vad föräldrar håller på med. Föräldrar får inte ge upp. De måste i så fall be om hjälp istället för att bara hålla tummarna och eventuellt förvänta sig att det så kallade samhället ska ta hand om deras ungar. Det finns ett talesätt: "It takes a village to raise a child." Kanske är det så, men föräldrar kan inte tyst retirera. Det måste vara delaktiga. Så länge de är vårdnadshavare är det faktiskt de som är ytterst ansvariga.

Vårt samhälle är fullt av vuxna som en gång varit kränkta barn. Jag träffar föräldrar som intar försvarsposition när deras barns beteende förs på tal - det är alltid någon annans fel. Barnet känner sig kränkt och reagerar med våld och hot om mer våld. Han blev provocerad, han kände sig kränkt, brukar svaret bli. Som om det gjorde våldet okej.

Även om man känner sig kränkt, har man ett ansvar för sina handlingar.

Det är faktiskt inte bara handlingar jag väljer, jag väljer också hur jag tolkar min omgivning. Jag kan välja att tolka ett uttalande som en kränkning eller inte. Den andra personen kanske har som avsikt att kränka mig, men jag kan välja om jag vill ta åt mig eller inte. Jag kan välja att göra det till mitt problem eller se det som den andres problem.

Att känna sig kränkt och provocerad är ingen biljett till ansvarsfrihet. Då är vi tillbaka i den famösa sandlådan. "Det var han som började."