Kränkningar och konsekvenser

Så blev det ingen rättegång som prövade den nya lagen om kränkningar i skolan. Synd ur principiell synvinkel.

En pojke på min skola blev tejpad till händer och fötter för en tid sedan av några äldre "kamrater". Det hände vid en vrå utanför toaletterna.

- Vi skämtade ju bara ...

De fattar inte att det är olagligt, brottsligt, kriminellt. Att det handlar om olaga frihetsberövande. Men vilket ansvar har skolan?

Så vad gjorde skolan efter händelsen?

Ringde hem till föräldrarna, informerade dem och bad dem att tala med sina barn. Eleverna fick också ett allvarssnack i grupp med ledaren för antimobbningsteamet. De skulle sedan be den utsatte killen om ursäkt. Det har ännu inte skett.

Du väljer hur du tolkar och agerar på din omgivning

Dagen efter de stora demonstrationerna mot det så kallade ungdomsvåldet och inte ett ord på förstasidna på dn.se. Så fort var den viktiga frågan över.

Jag vill dock fortsätta diskutera ansvaret. För är det inte lite konstigt att femtonåringar kör motorcross-cyklar utanför bostadshus eller är ute och festar i Stockholm klockan ett på natten?

Var är föräldrarna? Det är en fråga jag ofta ställer och som figurerar i debatterna efter dödsfallen i Rödeby och på Kungsholmen. Var är föräldrarna?

En bättre fråga är, tycker jag: Vilken inställning har föräldrar till hot, våld och språk? Vilken attityd och sätt att hantera konflikter har föräldrarna?

Jag har föräldrar som inte följer med sina barn till utvecklingssamtalen. Jag har föräldrar som säger "Jag vet inte vad vi ska ta oss till", men som sedan inte vill samarbeta med skolan. Inte sällan snackas det skit om skolan i hemmet. Hur lätt blir det då som lärare att hantera deras barn, när de värderingar som jag och skolan står för hela tiden undergrävs av föräldrar?

Man skulle kunna tro att det är de mindre välbeställda som låter ungarna driva vind för våg. Det finns överallt, oavsett social bakgrund. Högstadiebarn vars föräldrar åker bort över helgen och ger ungen fyra tusenlappar. Vad händer? Festande och droger, oinbjudna gäster, bråk och stölder är inget ovanligt. Jag har träffat föräldrar som drogtestat sina barn när de hört talas om dessa fester, och som tvingat dem att testa sig rutinmässigt under en lång tid. Jag har också träffat föräldrar som resonerar "jag känner mitt barn och hon/han skulle aldrig ...".

Jag läste ett uttalande nånstans, jag tror det var en ung tjej, att föräldrar inte får vara för hårda för då blir det bara protester. Jag håller med. Men det får inte heller bli så att barnet bestämmer. Det måste finnas en balans och en dialog. Hon menade att föräldrar idag ger upp för lätt och låter barnen ta över.

Många föräldrar retirerar och pratar diffust om mognad, "det går över", "det blir nog människor av dem också så småningom". Ja, men hur går det till då om ingen visar vägen utan de får köra sitt eget rejs?

Det är då det börjar snackas om polis, skola och socialtjänst, när den egentliga frågan är vad föräldrar håller på med. Föräldrar får inte ge upp. De måste i så fall be om hjälp istället för att bara hålla tummarna och eventuellt förvänta sig att det så kallade samhället ska ta hand om deras ungar. Det finns ett talesätt: "It takes a village to raise a child." Kanske är det så, men föräldrar kan inte tyst retirera. Det måste vara delaktiga. Så länge de är vårdnadshavare är det faktiskt de som är ytterst ansvariga.

Vårt samhälle är fullt av vuxna som en gång varit kränkta barn. Jag träffar föräldrar som intar försvarsposition när deras barns beteende förs på tal - det är alltid någon annans fel. Barnet känner sig kränkt och reagerar med våld och hot om mer våld. Han blev provocerad, han kände sig kränkt, brukar svaret bli. Som om det gjorde våldet okej.

Även om man känner sig kränkt, har man ett ansvar för sina handlingar.

Det är faktiskt inte bara handlingar jag väljer, jag väljer också hur jag tolkar min omgivning. Jag kan välja att tolka ett uttalande som en kränkning eller inte. Den andra personen kanske har som avsikt att kränka mig, men jag kan välja om jag vill ta åt mig eller inte. Jag kan välja att göra det till mitt problem eller se det som den andres problem.

Att känna sig kränkt och provocerad är ingen biljett till ansvarsfrihet. Då är vi tillbaka i den famösa sandlådan. "Det var han som började."

Slag, sparkar och språk

Hot och våld bland ungdomar är ett högaktuellt ämne. Har alltid varit men har inte alltid fått denna enorma uppmärksamhet. Såsom fallet ofta är när något avskyvärt inträffar. Det hålls manifestationer, vi känner oss delaktiga och duktiga. Vi är involverade - på distans. För när det klipper till i vår närhet står vi ändå handfallna och famlar efter förklaring och hur vi kan förhindra att det upprepas. Sorry, det kommer hända igen.

För någon vecka sedan (före dödsmisshandeln på Kungsholmen) hamnade två elever på skolan i slagsmål. Den ene fick nog av gliringar och trakasserier och hoppade på sin plågoande. Båda gick i backen. Vad gör kompisarna - alla de elever som brukar kicka boll tillsammans, som skämtar rätt grovt och säger att de är polare?

De sparkar på de som ligger. Bokstavligen.

Fanns det inga vuxna där? Jo, två stycken. Det gick så fort, så oerhört fort, att de inte hann agera förrän sparkarna var i full gång. Stämningen var då så hotfull bland eleverna att de inte lyckades och kanske heller vågade gå emellan. Vi snackar ändå rätt stora tonårskillar fulla av aggression och adrenalin. 15 år gamla. Bråket slutade nästan lika fort som det startade. En av killarna i gruppen fick nog och sa ifrån.

Jargongen mellan dessa killar, polare, är rå. När jag hör dem käfta med varandra måste jag kommentera. Jag kan inte gå förbi och inte reagera på det hotfulla och våldsamma, rasistiska och homofoba språk som dessa killar och tjejer använder. "Det gör inget, det är okej, vi är polare", brukar jag få till svar. Ett annan vinkling är att det är så man snackar i förorten. Som om det skulle göra det okej.

"Vi är polare." Och nästa dag sparkar de på två av de sina. Ja, jag tror att det hänger ihop. Den aggressiva, hotfulla attityden som ligger under skämten avmaskerades i slagsmålet, i sparkarna och slagen.

Fx = Ohjälpligt underkänt ?

Två steg av underkänt övervägs i det nya betygssystemet (se DNs artikel från igår och dagens ledare). Jag känner igen skalan från universitetsvärlden. Där används inte bara de gamla vanliga U-G-VG utan vissa institutioner har infört skalan A-F samt Fx:

• A = Framstående
• B = Mycket bra
• C = Bra
• D = Tillfredsställande
• E = Tillräcklig
• Fx = Otillräcklig. Komplettering möjlig
• F = Otillräcklig

Skillnaden mellan F och Fx, som båda är underkänt, är att betyget Fx anger att studenten kan med lite mer arbete nå lärandemålen medan det inte är möjligt med betyget F.

Om vi översätter detta betygssystem till grundskolan, vad får vi då? Att elever som får betyget F lika gärna kan skolka? Att de är hopplösa fall?

Hur ska kriterierna för ohjälpligt underkänt se ut?

Prövning - elevens rättighet som skolan döljer

Skolan verkar inte ha någon skyldighet att upplysa eleverna om sina rättigheter. Alltså döljer skolan sådant som kan leda till bekymmer för organisationen. Prövning är en sådan rättighet.

Så länge en elev är inskriven på skolan kan eleven kräva prövning för ett högre betyg. Detta ställer till det för skolan. Ta exempelvis hemkunskap. Det ämne har eleverna normalt i årskurs 8. Om eleven inte är nöjd med betyget och vill höja det, är skolan skyldig att anordna en prövning där eleven kan visa sina kunskaper och färdigheter.

Eftersom detta kräver resurser, uppmanas vi lärare av rektor att vara tysta och inte avslöja denna möjlighet för eleverna. För annars får vi ett litet helvete i vår och sommar - och det vill vi ju inte ha.

Vem är vår egentliga uppdragsgivare? För vem arbetar vi lärare?

Gymnasiet idag: Höga krav och sortering av eleverna?

Sossarna erkänner på DN Debatt via Morgan Johansson att gymnasiereformen i början av 1990-talet var ett misslyckande, alltså beslutet att alla gymnasielinjer blev 3-åriga och skulle ge högskolebehörighet. I ingressen står det:

Vi gjorde en felbedömning när vi ställde för stora krav på elevernas kunskapsnivå i gymnasiets så kallade individuella program.

Det individuella programmet är främst till för de elever som inte klarat godkänt i något av grundskolans tre kärnämnen: svenska, engelska eller matematik. De eleverna har alltså redan med sig för lite kunskap från grundskolan. Det är därför inte så himla förvånande att de har svårt att klara även gymnasiets krav. Då hamnar de på det individuella programmet.

Sedan finns det många som klarat godkändgränsen i nian med nöd och näppe och med lite välvilja från lärarnas sida. En mattekurs (Matematik A) är obligatorisk på alla program, och om man ser till innehållet är det ytterst lite som är nytt jämfört med grundskolans matematik. Men har man inte en någorlunda stabil grund att stå på trots sitt G i betyg från grundskolan, då kan det bli tufft. Det är kanske inte ändå så förvånande att det individuella programmet är ett av de största på gymnasiet.

Att inte få betyg i matematik är många av mina elevers skräck och blir en drivkraft till att jobba. Denna yttre (negativa) motivation kommer ofta först sista året i grundskolan och då kan det finnas mycket att ta igen. De får jobba hårt och inte sällan välja bort moderna språk (spanska/tyska/franska) och ibland även andra ämnen (så kallat anpassad studiegång).

Problemen grundläggs inte i gymnasiet, de skapas inte där, men det är där de blir extra tydliga. För där sorterar vi eleverna. Du klarar det, varsågod. Nähä, du klarar det inte - då får du inte vara med här. Du får gå där borta.

Sluta gnälla!

Ja, jag vet att jag nu är en riktig liten gnällspik. Jag klagar över det mesta. Jag kanske är en negativ person eller bara lite överarbetad. Stress färgar mina upplevelser och åsikter röda och svarta.

Jag har underbara elever som säger till mig att de är superglada att jag är kvar på skolan. Elever som jag på grund av omgrupperingar inte längre undervisar för fram sina önskemål om att få tillbaka mig som mattelärare. De säger till sina lärare att jag ser eleverna. (Även om jag med trettitvå förvirrade själar i rummet upplever de det annorlunda - nej, nu var jag där igen ;-)

Jag försöker att inte snacka skit om arbetsledning, kollegor och elever. Jag lyssnar till vad andra har att säga. Det kanske är fegt, men folk har rätt att ha sina åsikter. Och jag behöver inte nödvändigtvis hela tiden skrika ut mina. Jag vill kunna samarbeta med alla, oavsett deras brister. Jag är inte fullkomlig, vi har alla våra svagheter liksom vi har våra styrkor.

Vi skrattar rätt mycket åt det kaos som råder. Arbetsledningen har ingen koll på vilken grupp som har haft vilken lärare - andra kämpar för att få undervisa i de ämnen som de är behöriga i och som de anställdes för. Schemat ändras dagligen. Flexibilitet är bara förnamnet. Det enda vi kan göra är att skratta. Det ska vara kul att gå till arbetet.

Jag kan bara tacka mina fantastiska elever för att jobbet flyter och oftast ändå är ganska kul. Trots att en del av eleverna tvingar mig att bli en person som jag inte vill vara - en riktig tjatmoster som även kan ryta ifrån emellanåt. Jag har slutat att skämmas för att klassen får samsas om fem minräknare, tre linjaler och noll gradskivor. Vi har inte beställt tillräckligt med böcker men bara det att varje elev nästan får en egen bok är ett stort framsteg som gläder mig.

Nej, jag är faktiskt inte ironisk. Det enda jag kan göra är att skratta, jobba på och se mig om efter en annan arbetsplats.

"Elever med särskilt stöd klarar ändå inte skolan"

Rubriken ovan är hämtad från Mette Fjelkners debattartikel i Dagens Nyheter för ett par dagar sedan. Hur ska den tolkas? I ingressen står det:

17 000 skolbarn i ny undersökning: Bland elever som fått omfattande specialpedagogiskt stöd är andelen godkända 40 procentenheter lägre än bland elever utan stöd. Två av fem elever har fått specialpedagogiskt stöd någon gång under grundskoletiden. Men andelen elever som efter årskurs 9 saknar godkänt betyg i matte, engelska och svenska är ändå väsentligt högre i denna elevgrupp.

Alltså, elever som fått specialpedagogiskt stöd klarar skolan sämre än de som inte fått det. Nä, för den senare gruppen har ju inte behövt det. Vore det inte konstigt om det hade varit tvärtom - att de som fått stöd når ett bättre skolresultat än de som inte fått stöd? Då skulle ju stödet ha gått till "fel" elever. Fjelkner skriver också senare i artikeln att

Det måste påpekas att just det faktum att elever får stöd tyder på att dessa elever har svårigheter med inlärningen.

Jag har inte läst hela undersökningen. Den kanske är bra genomförd men det låter inte så när jag läser Fjelkners artikel:

Vi vet inte tillräckligt om hur detta stöd ser ut. Vår erfarenhet säger att det kan vara allt från att en lärare konsulterar en specialpedagog till att elever får enskilt stöd av speciallärare.

Göteborgs universitet har alltså enligt Fjelkner gjort en undersökning om hur elever klarar sig i skolan och drar slutsatser om resultaten av specialpedagogiskt stöd utan att veta vad det är för stöd som eleverna fått.

Fast detta hindrar inte Fjelkner från att använda undersökningen för att föra fram ett program som handlar om att förbättra den specialpedagogiska kompetensen. Den första punkten är det bara att skriva under på: Öka forskningen om specialundervisningen.

PS. Rubriken är nog ofrivilligt dubbeltydig. Den kan ju tolkas som ett ifrågasättande av specialpedagigsikt stöd när eleverna trots stödet inte klarar kunskapsmålen i skolan! DS

Förvirrade elever och lärare på bristningsgränsen

Alla är förvirrade. Eleverna undrar var de ska vara - det är ändringar i schemana varje dag. Särskilt svårt är det för de nya som inte än trimmat in namnen på salarna. Och det blir ju inte lättare för de "gamla" eleverna när vi bytt ett par salsnamn.

Två lärare var av olika anledningar borta hela förra veckan. Till en av lärartjänsterna kommer en ny lärare först om tre månader. Någon vikarie kallas inte in utan vi som är där ska klara undervisningen. Det är knappt att vi själva vet var vi ska vara med vilken grupp eller i vilket ämne.

Stämningen i kollegiet är allt annat än bra. Får vi inte känna behovet av att vara ifrån eleverna? Hur många ämnen och grupper ska vi ha? Hur mycket orkar vi? Hur länge orkar vi? När läget är tajt görs ständiga jämförelser kring arbetsbelastning och resurser, och alla känner sig förfördelade på ett eller annat sätt.

Arbetsuppgifter trycks ner uppifrån, och arbetslagsledaren försöker få det till att det är bättre att vi är med och bestämmer hur vi vill har det. Men hur mycket medbestämmade har vi i realiteten? Vi får ett problem framlagt på mötet som vi ska lösa, men problem som inte är vårt ansvar att lösa. Som icke-fungerande arbetsscheman. Som för lite resurser.

Sedan kan man ju fundera över det här med arbetsplatsförlagd tid och förtroendetid. Det finns inget utrymme för egen planering inom den arbetsplatsförlagda tiden. Vad jag prioriterar under förtroendetiden borde vara mitt val, men denna tid har jag hittills inte kunnat nyttja till planering, uppföljning etc, utan det har ägnats åt organisatoriska och administrativa frågor som ålagts mig.

Flera av mina kollegor är på gränsen att brista. Andra menar att de får gilla läget - de kan ju alltid söka sig någon annanstans. Ja, så kan man ju också resonera.

Trött

Redan? Jag undrar hur jag kommer att hålla i ett helt läsår. Inte en rast har jag fått sedan eleverna började i veckan. Detta är inte mitt val utan arbetsledningen kräver att vi vaktar ungarna hela tiden. 5 minuter hade jag på mig att äta i torsdags. 5 minuter.

Vi ska "sätta kulturen", vi ska visa "var skåpet ska stå". En sönderskuren fåtölj, en översvämning, en insparkad dörr, en trasig brandsläckare. Detta är facit efter några dagar. Men det är inte så att vilken elev som helst är kapabel till detta. Det är en handfull. Till dem har ledningen dock inte utsett någon handledare, mentor, assistent eller vad man nu vill kalla det, för de ska integreras.

För övriga elever handlar det om att komma in i skolspelet igen - att passa tider, att inte lämna lektionerna utan lov, att ta av sig kepsen, att stänga av mobilen. Och att inte snacka med polarna utan rikta sin uppmärksamhet till den som talar, till de man samarbetar med eller mot uppgiften. Dessa vanliga elever tycker att vi lärare fokuserar på helt fel saker. Istället för att jaga elever vill de att vi ägnar oss åt att undervisa.

Vad blir resultatet? Missnöjda lärare och missnöjda elever. Inte bara missnöjda lärare förresten utan arga och fullständigt utmattade lärare. Ett kollegium fullt med stressade, irriterade individer som inte kan samarbeta och som heller inte fungerar på ett bra sätt i undervisningssituationerna. Är det verkligen så skolledningen vill ha det?

Varför inte sätta in åtgärder för dem som kategoriskt och demonstrativt väljer att bryta inte bara de små reglerna utan de viktiga reglerna - de som verkligen förstör både för andra och sig själva.

Ska vi döma på förhand?

Humanisterna kräver att Plymouthbrödernas friskola stoppas. De menar att skolan ska vila på en vetenskaplig grund och det kommer sektens friskola garanterat inte göra. De ska inte med skattemedel få "indoktrinera våra barn":

Med statens goda minne legitimeras systematiska mentala övergrepp på barn, finansierade av skattemedel.

"Vi" kan inte hindra troende att bli föräldrar. "Vi" kan inte hindra dem att uppfostra sina barn utifrån sina värderingar. Visst är det så att föräldrarna inte äger sina barn, men det är faktiskt föräldrarna som enligt lag har ansvaret för dem. Först när de inte klarar av att ta detta ansvar kan det allmänna träda in i föräldrarnas ställe. Ska staten hjälpa dessa föräldrar att uppfostra sina barn utifrån sina värderingar? Framför allt när dessa till synes inte ligger i linje med de värderingar som kommer till uttryck i grundskolan läroplan?

Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell. (Lpo94)

Staten bildar sig en uppfattning om friskolans kvalitet genom huvudmannens avsiktsförklaring (om jag har fattat gången rätt). Eftersom skolan inte finns går det inte att inspektera den och i praktiken avgöra huruvida den levererar undervisning i enlighet med lagar och förordningar. Bedömningen blir alltså rent teoretisk. Även om skolverket skulle, likt DN:s ledarskribent, tro att de avsiktligt ljuger, så måste verket kunna bevisa det.

Humanisterna vill inte att staten ska hjälpa bröderna att förmedla sin världsbild till sina barn. Det framgår med största möjliga tydlighet att Humanisterna föraktar allt som Plymouthbröderna står för. Huvudargumentet mot att bröderna får starta en friskola är att barnen inte kommer att komma i kontakt med andra och med en skola grundad på vetenskaplig bas.

De barn som växer upp hos Plymouthbröderna får inte ha kompisar utanför sekten. De spelar varken knattefotboll i fotbollsklubben eller blockflöjt i kommunala musikskolan. För dessa barn har den kommunala skolan hittills varit ett fönster mot världen, en öppning ut mot ett normalt umgänge med andra jämnåriga. Nu täpps detta andningshål till, med bistånd av Skolverket och länsrätten.

Den kommunala skolan antas kompensera för de brister som Humanisterna ser i sekten och dess isolering från det världsliga samhället. Och jag tror också att skolan har en viktig uppgift att skapa möten mellan människor med olika världsbilder och uppfattningar.

Humanisterna skriver vidare:

De har rätt till en allsidig och objektiv undervisning som vilar på vetenskaplig grund, även om de haft oturen att födas in i en religiös sekt. ... Ge dessa barn en chans att upptäcka världen som den är!

Nej, barn har inte rätt till en "objektiv undervisning som vilar på vetenskaplig grund". De har rätt till en saklig och allsidig undervisning som ger möjlighet för olika uppfattningar att komma till uttryck. (Läs läroplanen för grundskolan!) Vi får se om brödernas skola lever upp till detta - och vi får hoppas att Skolverket ges möjlighet att kunna undersöka det.

Stackars otursbarn som inte får möjlighet "att upptäcka världen som den är". För den kan ju bara vara på ett sätt, och det är inte på brödernas sätt, eller? Religion är av ondo, verkar Humanisterna mena och framstår som religionsfobiker. I den bästa av världar skulle religioner inte existera - bara den objektiva vetenskapen. Men även den åsikten är en tro, en uppfattning - att den objektiva vetenskapen existerar och att den kan svara på alla människors frågor och lösa våra problem.

Humanisterna kan kritiseras på precis samma grunder som Plymouthbröderna: för att inte tillåta andra uppfattningar komma till uttryck i skolan och att inte ge eleverna möjlighet att bilda sig personliga åsikter som står i strid med "förkunnelsen".

Lusten ligger i lärandet

För någon vecka sedan fick en lobbyorganisation stort medialt utrymme genom att DN publicerade deras upprop för mer idrott i skolan. Skälet som anfördes var att mer skolidrott skulle minska antalet överviktiga barn. Nu tar ledarsidan i samma tidning upp ämnet igen, men trycker framför allt på att innehållet och kvaliteten i undervisningen spelar roll för vilket resultat idrottslektionerna får för eleverna.

Det kan inte sägas nog så många gånger:

[Om] man känner sig säkrare ökar lusten att självmant hålla kroppen igång, också utanför gymnastiksalen.

Samma resonemang kan föras för andra ämnen, inklusive matten. Lust, pratas det mycket om (fast inte allisansen - i deras valmanifest för skolan nämndes inte ordet lust). Det ska kännas lustfyllt.

Det förväntas jag som mattelärare skapa genom underhållande undervisning som lurar barnen att lära sig och tycka om matte. De ska lära sig utan att anstränga sig och utan att fatta att det är matte - det där tråkiga, svåra, hemska ämnet - som de sysslar med. Andra lärare, icke-mattelärare, menar att eleverna ska motiveras till matte genom att göra den rolig (och därmed höja skolans formella resultat som visas upp utåt). Kopplingen är skenbar. Svaret blir "detta är inte matte". Eller "att spela spel är också matte". I båda fallen motiveras sällan eleverna till mer matte.

Poängen är att eleverna ska känna tillit till sin egen förmåga. Det är först då som vi kan se attitydförändringar i positiv riktning. Och att de förstår varför det är viktigt att kunna det de lär sig. Det är skönt att läsa en ledare som utgår från detta. Känner eleven att hon lär sig, att hon utvecklas, att hon känner att hon kan, så blir det också roligare. Lusten ligger i framstegen, i själva lärandet.

Varför måste nyttan med matte bevisas?

Visst är det så - säger jag, matteläraren - att mer matte gör dig smartare. Fast det har jag inte en aning om. Det är något jag säger ibland. Men det döljer en förlegad syn på intelligens som dessvärre kan låsa elevers lärande i matematik.

Och det blir ju inte bättre av att forskare tror sig bevisa att matte gör dig smartare. I DN idag kan man läsa om att matte gör dig bättre i naturvetenskapliga ämnen och om docenten som tar denna slutsats som intäkt för att kräva mer matte på gymnasiet. Självklart är det så att samvariation i betyg inte bevisar ett orsakssamband (vilket är den stående invändningen mot studien i bloggsverige).

Intressantare är att diskutera varför vi överhuvudtaget känner oss nödgade att bevisa matteämnets nyttoeffekter på tänkandet för att ge skolämnet legitimitet. För att det skulle motivera elever? Knappast. Argumentet framförs ju mest av de som är duktiga i matte. Självhävdelse, kanske? Ett sätt att rättfärdiga det egna livsvalet när så många andra tycker att man är konstig som gillar matte?


En parentes: För egen del har jag ämnen som filosofi, svenska och statsvetenskap skolat mig i logiskt tänkande och kritiskt, vetenskapligt förhållningssätt. Inte matten.

Valfrihet väger tyngre än värdegrund?

Visioner om svensk skola handlar om två saker, menar Lotta Fogde i DN idag: ordning och reda samt friskolor. Om det senare handlar hennes ledare.

Valfrihet är borgarnas ledord och det har prioritet över allt. Inklusive att välja skola. Även för kommuner som vill slippa att följa lagar som gäller för kommuner. Så varför inte starta en kommunal friskola. En contradiction in terms men faktiskt en realitet i Sverige idag. Kommuner kan vara huvudman för en skola men genom lite trixande frigöra sig från de lagar som kommunen egentligen måste följa som varande skolhuvudman. Varför inte ändra lagen, kan man undra, så att friskolor och kommunala skolor agerar på samma arena? Som det nu är har friskolor (ojusta) konkurrensfördelar framför kommunala skolor.

Ulveaus exemplifierar sitt resonemag i samma tidning om religionsfrihetens starka ställning med Plymouthbröderna som nu startar friskola. Det är klart att det blir problem att gå i en vanlig skola om man som Plymouthbroder inte får äta tillsammans med icke-bröder och inte får delta i undervisning om SO, eftersom de inte ska delta i detta samhälle, berättar en lärarkollega för mig. Ändå ska det samhälle som de tar avstånd ifrån bekosta deras skola och bidra till att barnen får så lite kontakt som möjligt med icke rättrogna. Så fungerar en demokrati med yttrande-, åsikts- och föreningsfrihet.

Möjligheten att avskärma elever från samhället var kanske inte huvudskälet bakom friskolereformen men det har blivit en reell konsekvens. Det får vi ta - allt för valfrihetens skull. Eller? Vilken status har då läroplanens tal om demokrati, generositet, tolerans, förståelse, medmänsklighet, jämställdhet, mångfald, kan man fråga sig. Ganska liten faktiskt. Värdegrunden i läroplanen väger lätt, valfriheten väger tyngre. Inklusive valfriheten för en enskild rektor eller vem som helst att göra om "sin" kommunala skola till friskola.

Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på.
Lpo94 1 kap

Å andra sidan. Mångfald innebär att det finns många olikheter, många att välja bland. Generositet förutsätter att det finns någon fattigare eller svagare att hjälpa. Förståelse bygger på att det finns en person att klappa på huvudet. Medmänsklighet skulle inte behövas om alla människor hade det lika bra som jag. Tolerans kräver att det finns någon annan att tolerera, någon som inte är som jag och som jag inte gillar.

Värdegrunden bygger redan på ett vi-och-dom-samhälle. Valfriheten förtydligar och legitimerar det bara.

Inte ett ord om kost!

Barn väger alldeles för mycket, och en rad läkare och idrottare på DN Debatt kopplar samman detta faktum med att antalet idrottstimmar i skolan minskat och att föräldrar sätter barnen framför teven istället för att spela fotboll.

För 15 år sedan var detta inget problem. Spontanidrotten var utbredd och dator och tevespel hade inte gjort sitt intåg i Sverige. Dessutom hade barnen fler idrottstimmar i skolan.

Dessa "fakta" kan ifrågasättas men det intressanta är (som vanligt) sambandet mellan problembeskrivning och lösning.

Här har vi ett problem. Barn väger för mycket. Problemet beskrivs inte på det individuella planet utan på samhällsplanet, med förändringar i sysselsättningsmöjligheter och i samhällstermer med höga sjuktal och höga samhälleliga kostnader. Lösningen måste då också självklart ligga på samhällelig nivå. Vilken organisation brukar förknippas med barn och samhälle? Självklart skolan.

Skolan är lösningen. Skolan ska ha fler timmar idrott. Undertecknande av artikeln vill ha en timme om dagen, och menar sig ha stöd av det så kallade svenska folket. (Längre skoldagar ger inte bättre skolresultat, skriver Hedvall i en notis på ledarsidan i samma tidning. ;-) Genom att lägga lösningen på skolan förskjuts ansvaret från föräldrarna.

Eftersom skribenterna inleder artikeln med att åberopa "alla fakta", som inkluderar (utan att ange källa) att var fjärde svensk 7-åring är överviktig, så vore det intressant om de dels åberopat fakta för att fler idrottstimmar i skolan åtgärdar problemet, dels tagit med belagda fakta vid problembeskrivningen.

För fem år sedan skrev tre forskare på samma debattsida en artikel om att mer skolidrott inte hjälper mot barnfetma.

Argumenten för den ökade aktiviteten har varit att dagens barn rör sig för lite och alls inte i samma omfattning som förut. Dataspel och tv-tittande gör dem stillasittande. De blir överviktiga. Deras framtida hälsoutveckling blir lidande. Barnen anammar inte en hälsosam livsstil i unga år, de förväntas därför förbli inaktiva även i vuxen ålder och utsätts då för hög risk att utveckla kroniska och invalidiserande sjukdomar. Därför är idrott på skolschemat en folkhälsofråga av stor betydelse, framhålls det.

Alla dessa argument har nu använts så flitigt att de närmast etablerats som sanningar. Dessvärre. Vad har vi för objektiva bevis för att barnens totala fysiska aktivitet minskat? Praktiskt taget inga!

Och det finns inga nya fakta i dagens debattartikeln som skulle ändra läget.

Ett brittiskt forskarteam presenterade häromåret en jämförande studie om huruvida fler timmar idrott på skolschemat gör att barnen rör sig mer. Deras svar blev nej. Den sammanlagda aktivitetsnivån för barnen stod stilla. Barnen verkade ha ett eget bestämt rörelsebehov som inte påverkades av fler eller färre timmar skolidrott. (Jag har letat efter en länk till undersökningen utan framgång.)

En annan studie som de glömmer bort i sin iver att slå ett slag för idrottsämnet är att Folkhälsoinstitutet funnit att antalet feta och överviktiga 10-åringar har sjunkit. Även chefen för Rikscentrum för överviktiga barn vid Karolinska universitetssjukhuset ser att barnen blir mindre feta i vissa delar av Sverige. Hans förklaring att så sker är inte mer idrott utan bättre kost.

Trenden är vänd - och det utan fler timmar idrott i skolan. Kosten framhålls som nyckeln till detta trendbrott. Men om kost skrivs det inte ett ord i debattartikeln. Inte ett enda ord.

Fast det är klart. Skulle man ta in kosten i kalkylen skulle den självklara lösningen inte vara fler timmar idrott på schemat.

Men hallå, förskollärare och fritidspedagogerna då?

Läser att rörmokare är största bristyrket. Nyheten lyfts fram av Dagens Nyheter. Rörmokare och andra yrken i byggbranschen - det är där jobben finns. Det är de yrkena som ungdomar bör satsa på, menar skribenten med stöd av företagsrådgivare.

Men enligt grafiken är det förskollärare och fritidspedagoger som det skriks efter. Om det sägs inte ett ord i artikeln ...

Sossarna utmanar borgarnas lyssna-och-lyd-skola

Sossarna har insett att skolan är ett område där de misslyckats. Att de förknippas med flumskola. Så nu har de börjat arbetet mot en reformering. De inleder med att ställa nio frågor. En av frågorna lyder:

• Hur ser en socialdemokratisk politik ut för ordning, reda, trygghet och studiero i skolan?

Vi förstår att deras politik ska skilja sig från borgarnas politik i denna fråga. Borgarna har nyss fått igenom en ändring i skollagen som tillåter omhändertagande av störande föremål.

I valmanifestet skrev borgarna:

Lärare och rektorer ska ha tydliga befogenheter i skollagen för att åstadkomma ordning och reda – t ex att omhänderta störande föremål, visa ut en störande elev ut klassrummet, ge stökiga elever kvarsittning, stänga av en elev tillfälligt eller flytta en stökig elev permanent till en annan skola. Skolk bör anmälas hem samma dag och ska skrivas in i elevernas betyg. I utvecklingssamtal ska elevernas uppförande beröras. Sådan information kan också ske i form av skriftliga omdömen.

Mot denna syn på fostran och undervisning invänder sossarna:

Kraven på ordning får inte kväva barnens "livsnerv, oppositionslusta och kreativitet" ...

Tack för att någon vill diskutera begreppet "ordning och reda" och synen på eleverna. Under täckmanteln om arbetsro döljer sig en gammaldags syn på uppfostran men också på vad skolan är till för. För inte är det så att våra barn ska gå i skolan för att lära sig lyda? Att deras uppförande som tonåringar ska förfölja dem som vuxna? Att vi ska skapa incitament till samarbete och lärande genom hot om bestraffningar?

Sossarna har mycket att vinna. Skolpolitik handlar om att skapa framtidens samhälle och framtidens individer. Sossarna bör utmana borgarnas skolpolitik som kännetecknas av anpassning, och som, om de gneomför sitt valmanifest,

... skapar en skola som i huvudsak reproducerar, eller t.o.m. ökar skillnaderna, mellan de sociala grupperna i dagens Sverige.

Författarna till den här citerade uppsatsen skriver avslutningsvis:

Frågan är om alliansens program inte missar de problem som uppkommit i skolan i det moderna samhället. Med sina starka kopplingar till 1950-talet och även 1930-talet, kan man fråga sig om alliansens reformförslag verkligen kan betraktas som modernt. Vi menar att man ur ett utbildningsfilosofiskt historiskt perspektiv knappast kan kalla alliansens reformer för "En modern utbildningspolitik för Sverige".

Lika lön för lika arbete

Lärarfacken vill höja lärarlönerna - och det rejält.

Lärarnas löner har ökat med max 2 procent sista året. Kommunal har lyckats få 13 procent på tre år, jämrar sig ordförande för Lärarförbundet.

Det är inte rättvist att jämföra lönepåslag i procent. 13 % kan vara rätt schyssta slantar för en dirre men skitlite för en städare. Vi måste börja snacka spänn.

På teve jämför ordförande för Lärarnas riksförbund med riksdagsmännens löner. År 1966 var de lika. Idag tjänar en riksdagsman dubbelt så mycket som en lärare.

Vad lär vi oss av detta? Att lärarna var överbetalda för 40 år sedan? Att en riksdagsman har mer ansvar än en lärare? Att det idag är svårare att få folk att engagera sig politiskt medan lärare vill folk bli i parti och minut?

Eller lär vi oss att makt korrumperar? Att de som kan sätta sina egna löner får högre löner än de som inte har samma möjlighet?

Eller lär vi oss att lärarfacken gjort ett uselt jobb?

Matematik och mystik

Talet 7. Datumet 070707 har just passerat - och 7 nya underverk korats. Nästa år 080808 ska naturens 7 underverk utses.

Om talet 7, om talmagi och om Pythagoras skriver Håkansson på DN Kultur. Bland annat påstås att Pythagoras - han med satsen - ska ha uppfunnit "den moderna vetenskapliga metod som hela vår västerländska civilisation vilar på", eftersom han menade att "Sanningen skulle frammanas med logik och matematiska bevis".

Intressant att notera är att Pythagoras ledde ett hemligt sällskap som sökte svaret på universums gåtor medelst matematik (som för dem bara omfattade de positiva heltalen - vilket bland annt innebar att man inte kunde räkna ut diagonalen i en kvadrat med sidan 1). Det är väl knappast så Håkansson vill framställa matematiken och den moderna vetenskapen, som något halvreligiöst som bedrivs i slutna sällskap enkom för invigda? Nej, det menar hon inte. Hon vill bara slå ett slag för talmagin.

Håkansson påstår att kopplingen mellan matematik och mystik är en anledning varför "talen fortfarande spelar en så viktigt roll för oss". Jag skulle vilja se det argumentet i kursplanen för matematiken i grundskolan!



PS. Den matematiska metoden att ställa upp en sats och sedan bevisa den med hjälp av andra redan bevisade satser, brukar tillskrivas Euklides. DS.

PPS. Den moderna vetenskapliga metoden bygger inte på tänkande i första hand utan på empirism - dvs inte att tänka och resonera sig fram till "sanningen" utan att utsätta tankarna för empirisk prövning - och faderskapet tillskrivs vanligen Aristoteles. DS

I upplysningens tjänst

Det går knappast att utbilda bort oönskade åsikter.

Det är ett av huvudbudskapen i Hanne Kjöllers ledare från igår. Under rubriken "Värna vissa värden" skriver hon om att terrorister numera inte är den outbildade, fattige mannen utan framtidsutsikter, utan tvärtom till synes integrerade, välutbildade, inte sällan välbärgade män.

Slutsatsen är att det inte går att utbilda bort dessa farliga åsikter, åsikter som hävdar att det är okej att gjuta andras blod. Skyldigas eller oskyldigas.

Det blir ännu intressantare om vi vrider på perspektivet. För att komma till den slutsatsen måste hon och många med henne ha den motsatta uppfattningen, nämligen tron på att utbildning integrerar, att vi kan utbilda bort avvikande åsikter som inte är förenliga med frihet, jämlikhet och broderskap.

Ja, vi är upplysningstidens barn. Att vi tror så stenhårt på förnuftet, på vårt förnuft, på vår världsbild, på vårt sätt att uppfatta rätt och fel, att det blir en fråga om okunskap om dessa värderingar inte delas av andra. De andra blir de outbildade, de blir barbarerna, de lägre stående. Men de kan bli som vi. Om vi ger dem utbildning, om vi sprider ljuset och gör det möjligt för dem att lära sig det vi kan. Då kommer de också att bli upplysta. Som vi - nästan i alla fall. De kan bli integrerade.

Folkskolan kom till inte för att lära barnen läsa, utan för att ingjuta en viss moral, ett arbetets och pliktens moral, i barnen från de lägre klasserna. Den synen på utbildning och på oliktänkande tycks leva kvar starkare än vi kanske är medvetna om.

Knivar, tändare, mobiler, kepsar, ...

När skolan börjar igen i augusti är det helt okej att ta grejer från elever om jag tycker att de stör (Skollagen 1 kap 20-22 §§).

Egentligen är det ingen skillnad mot vad som praktiserats på min skola. Vi lärare beslagtar mobiler och kepsar (vilka båda anses störande för undervisningen) dagligen för att lämna tillbaka dem efter skoldagens slut. Jag har inte varit bekväm med denna praxis då den enligt mig inte varit förenlig med nuvarande lagstiftning. Men nu blir det okej att göra det som lärarna alltid verkar ha gjort.

Viktigt att notera är § 22 som säger att om föremålet inte lämnas tillbaka efter lektionens slut ska en skriftlig rapport skrivas. Det har vi aldrig gjort. Ännu mer dokumentation med andra ord.

Jag har beslagtagit och ibland även handgripligen tagit saker ur elevers händer. Det har rört sig om fickknivar, tändare, sprayflaskor. Varefter jag ringt till deras föräldrar och berättat om situationerna. Ingen av föräldrarna har hävdat att jag agerat fel. Tvärtom, de har i nästan samtliga fall sagt till sina barn att de inte ska ta med sig sakerna till skolan. Vilket de alltså ändå gjort. Fickknivar typ schweizisk armékniv har lämnats tillbaka till elever, medan andra föremål stannat i min låda.

Skolverket har inte gjort gett ut några råd kring den nya lagen (än). Det har sagts nånstans att vi får leta igenom väskor och skåp, bara det inte sker med tvång. Jag skulle gärna vilja ha det klarlagt vilka föremål som jag får ta under vilka omständigheter - vad innebär att "omhänderta föremål som används på ett sätt som är störande för skolverksamheten" (Skollagen 1 kap 20 § som träder i kraft 2007-08-01)?

Kan en nätsajt ersätta undervisning?

Problem: Ökat antal tonårsaborter
Lösning: Information på nätet

Hmm. Alltid intressant att fundera över huruvida en föreslagen lösning definierar problemet. Eftersom lösningen är att informera måste orsaken vara brist på information eller kunskap.

Det som framförts i media är att orsaken bakom det ökade antalet tonårsaborter är bristfällig undervisning i sex- och samlevnad i skolan. I en artikel om kd säger socialminister Hägglund:

- Ingen har sammanställt vad som görs ute i landet för att förebygga oönskade graviditeter bland unga kvinnor, vilka metoder som fungerat bäst. Vi ska kartlägga situationen, och sprida goda exempel.

Detta var för drygt en vecka sedan. Nu kommer svaret: en virtuell ungdomsmottagning. Det är socialminister Hägglund och ungdoms- och jämställdhetsminister Sabuni lösning för att minska antalet tonårsaborter, mängden könssjukdomar och psykiska problem bland unga.

Webbsidan ska ge information inom en rad områden som är viktiga för unga. Det rör frågor om bland annat könsroller, kroppens utveckling, preventivmedel och relationer men även frågor om mäns våld mot kvinnor och om att leva med hederstraditioner.

Visst är det käckt att regeringen äntligen inser att webben är en bra kanal - men löser det verkligen problemet? Syftet med den virtuella mottagningen är att:

Ge möjlighet att utveckla sunda relationer med andra, förbättra de ungas hälso- och livssituation samt förebygga oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar.

Tror minstrarna att en sajt på nätet gör att tonåringar knullar antingen mer sällan eller mer säkert?

Det ska bli ytterst intressant att läsa utvärderingen av hur denna satsning för arton mille föll ut - för de planerar väl att studera effekthemtagningen (som borde vara praxis för alla IT-satsningar som görs) - om det är den metoden som fungerar bäst mot oönskade tonårsgraviditeter.

Om nu en av orsakerna är brister i skolan, vore kanske den mest naturliga lösningen på problemet att stärka undervisningen (t ex genom fortbildning, kringresande lärare, utökad ungdomsmottagning med närmare samarbete med skolorna). Precis som man gjorde med den bristande simförmågan. Här har vi en mängd ungar som inte kan simma men som badar och tyvärr också drunknar. Istället för att göra det möjligt för dessa barn att på sin fritid och genom föräldrars försorg lära sig simma så åläggs detta skolan. Eftersom det ses som ett invandrarproblem

- Många av barnen som kommer till Sverige från andra kulturer är ovana att bada och simma och så kommer de hit och vill göra som de svenska barnen. Då gäller det att skolorna kan erbjuda dem en bra simundervisning, säger Anders Wernesten [från Svenska livräddningssällskapet].

Vid bristande simkunnighet måste alltså skolan gå in och kompensera för barnens bakgrunder. Men inte när det gäller sex och samlevnad - då satsar inte regeringen på skolan, bara på en webbsajt. Trots att de flesta som drunknar är äldre män ...

Mål som drivkraft gör kunskap till bytesvara

Eleverna ska driva sin egen lärprocess. För att kunna göra det måste de veta vart de är på väg mot.

Om jag vill att eleverna ska prata matte, och därför har en gruppövning eller att de ska presentera sina statistiksa undersökningar för varandra kommer frågan blixtsnabbt: "Det står inte i målen." Nej, det står inte i uppnåendemålen.

Argument som att det är viktigt att kunna tala om matematik, att kunna uttrycka sig så att andra förstår, att kunna diskutera matematiska problem, tolkningar och möjliga lösningar liksom dess fördelar och nackdelar, det duger inte. Ett sådant svar accepteras inte. Det står inte i målen. Om jag däremot upplyser eleverna om att ett av delproven i nationella proven i nian är muntligt, så blir de intresserade och deltar aktivt i undervisningen.

Samtidigt, i en annan del av skolvärlden,

"... är det viktigt att påpeka att regeln om att alla mål och betygskriterier ska vara uppfyllda för betyget Godkänd inte är tänkt att leda till att läraren ska genomföra någon form av mekanisk avprickning av varje mål och varje betygskriterium. Läraren måste alltid göra en sammanfattande professionell helhetsbedömning av elevens kunskapskvaliteter utifrån betygskriterierna för ett betygssteg." Så skriver Skolverket.

Även om läraren inte gör avprickningen så gör eleverna det. Just genom att göra eleverna medvetna om målen som de ska uppnå när de går ut nian skapar vi målkåta elever snarare än kunskapstörstande, utvecklingsinriktade individer. Vi främjar också en starkt individcentrerad syn på kunskap eftersom allt som görs ska vara bedömningsbart på individnivå. Grupper och samarbete göre sig inte besvär.

- Vad ska göra för att nå det här målet? frågar eleven.

Att göra blir synonymt med att kunna. Några lärare vill inte tala om hur arbeten kommer att bedömas för om de ger den informationen i förväg, så ger de i princip iväg ett godkänt betyg. Eleven behöver inte tänka själv. Men, invänder jag, det är väl självklart att eleverna ska få veta utifrån vilka kriterier deras arbete kommer att bedömas?

Skolverket igen:

Det finns en uppenbar risk att frågor som gäller betyg och betygsättning får en alltför dominerande roll i skolarbetet och i kommunikationen mellan lärare och elev. Detta förstärker synen på kunskap som något som främst har bytesvärde, det vill säga kunskap blir värdefull endast i den mån den kan bytas mot betyg, vilka senare kan bytas mot attraktiva utbildningar.

En sådan syn på kunskap har inte stöd i läroplanen och bör därmed inte uppmuntras genom alltför stark betoning av betygsfrågor och betygsunderlag. Samtidigt är givetvis betygsfrågor viktiga. Det är lärarens uppgift att finna en lämplig balans mellan elevens rätt till information om betygsunderlaget och vikten av att lyfta fram värdet av kunskapen som en del i elevens framtida utveckling.

Problemet är att majoriteten av eleverna (på min skola, ska tilläggas) inte verkar intresserade av kunskap för en diffus framtid. Kunskapen ska vara funktionell - antingen transformerad till ett betyg som öppnar dörrar till framtiden eller som något som är användbart här och nu. Eftersom det senare ofta inte gäller (för den mer abstrakta matematiken men jag ser detta i flera ämnen) återstår det förra.

Genom att använda mål att uppnå och betyg som drivkraft för att eleverna ska ta ansvar för sitt skolarbete och sitt eget lärande målar vi in oss i ett hörn där kunskap blir synonymt med prestation, en prestationen som byts mot ett betyg.

- Marg! Här!
Eleven lämnar över ett papper:
- Har jag nått målet nu?

Varför presterar mina elever så kasst?

Hur kommer det sig att så hög andel som 30 % inte klarade Godkänt på nationella provet i matematik?

Jag har en lista med potentiella förklaringar:

• många lärarbyten
• för få mattelektioner
• för mycket eget arbete
• brist på kontinuitet
• för stora klasser (30 elever i varje)
• brist på material (varje elev har inte egen bok, brist på räknare m.m.)
• ingen lokal kursplan eller annat styrdokument om vad som tas upp när eller vad en elev i t.ex. årskurs 8 ska lära sig
• åldersblandade grupper
• många gemensamma genomgångar och för lite undersökande arbetssätt
• för lite elevinflytande

Ändå har matematiken varit ett prioriterat ämne med extra resurser ...

Höga betyg till låg kostnad har ett pris ...

Detta måste vara drömmen för vilken politiker som helst. En av landets mest effektiva skolor. De slår sig för bröstet och tycker att de är jävligt bra. Mycket betyg för pengarna.

Fast kanske inte. Ett uppror är på väg.

Fick ett tips om en debattartikel i Göteborgs-Posten undertecknad av ett gäng 4-9-lärare på Ugglumsskolan i Partille. "Nu slutar vi producera billiga betyg" skriver de. De är minst sagt frustrerade över sin arbetssituation. De höga betygen, menar de, beror inte på bra undervisning utan på att eleverna kommer från trygga, stabila hem med engagerade föräldrar.

Så nu tänker lärarna inte längre vara med och producera billiga betyg. Jag förstår deras ilska. De känner att de inte kan göra ett bra jobb. De känner att eleverna inte får den undervisning de har rätt till. Mest illa går det för dem som har behov av extra stöd och specialundervisning.

Jag förstår till fullo. Jag tycker heller inte att jag kan göra ett bra jobb. Jag har klasser på 30 elever med de mest skiftande behov och förutsättningar. Där specialstöd lyser med sin frånvaro. Material likaså.

Vad jag saknar i artikeln är hur de ska sätta sina hot i verket. Säga upp sig? Arbetsvägra? Inte anstränga sig? Sluta undervisa? Gå in i väggen? Sänka ambitionerna?

På vilka sätt kommer de "inte längre vara med"? Jag vill veta.

Nej, det regnar G

För många MVG i matte? Kanske, men inte på den skola jag jobbar på. Vi ligger under riksgenomsnittet i andel MVG.

Jag vet inte hur det är på skolor i gemen, men där jag undervisar är slutbetygen i matte generellt högre än elevernas resultat på det nationella provet. Nästan 30 % klarade inte Godkänt-gränsen på provet, men bara 8 % gick ut nian utan betyg. De som hade ett högre betyg (VG och MVG) från höstterminen men som gjorde ett sämre resultat på provet (dvs G resp VG) fick inte sina betyg sänkta.

Omvänt, de elever som presterade bättre på nationella provet jämfört med tidigare betyg gick ut med det betyg som de fick på provet.

Visst är det så att betyget inte enkom ska sättas utifrån resultatet på det nationella provet. Men det tolkas snedvridet. Att höja är okej, att sänka inte lika okej. Jag som lärare måste ha minst lika bra bedömningsunderlag om inte bättre för att kunna sänka ett betyg sista terminen i nian. Jag har ingen aning om vad eleven lärt sig under tidigare terminer men hon uppvisar inte tillräckliga kunskaper i matematik under våren i nian. Detta till trots kan jag inte undgå att ge en elev betyg som haft G alla tre terminer innan.

Argumenten som används är två. För det första betonas att slutbetyget inte är ett terminsbetyg utan allt som eleven presterat från 6:an till 9:an ska vägas in. För det andra understryks att det nationella provet bara är ett bedömningsunderlag bland flera och ska inte väga tyngre än vilket annat prov som helst.

Så resonerar jag också. Det är måhända fegt, det låter lite som svepskäl. Men jag har inget val.

Egentligen är grundfrågan vad vi sätter betyg på. Terminsbetygen ska spegla den kunskap eleven har just nu när betygen sätts, utifrån lokala kriterier. Slutbetyget är en bedömning i relation till nationella mål och betygskriterier.

Slutbetyget är enligt tolkningen som kollegiet enats om vid min skola ett samlingsbetyg. Om en elev lärt sig nåt i åttan och denna kunskap är som borta i nian, så ska jag bortse från det senare faktumet. Vad eleven en gång kunnat är det som gäller, inte vad hon kan i den stund hon går ut grundskolan.

Skolverket ger inget entydigt svar, utan det är beroende på vilka mål och kriterier det gäller. Om en elev som tidigare kunnat snacka franska inte kan det i slutet på nian så är målet/kriteriet inte nått. Liknande resonemang kan föras för matematiken. Utan konstant träning glöms kunskaperna av - men är det ett tillräckligt skäl för att sänka slutbetyget eller att inte ge betyg med tanke på att eleven tidigare uppvisat färdigheten?

Regnar det MVG i matte?

Jag håller helt med - vi måste ta betygen på allvar. Hanne Kjöller på Dagens Nyheter går till attack mot att elever får för höga betyg i matematik när de går ut grundskolan. I den tryckta upplagan av tidningen gavs också några exempel ur ett diagnostiskt test som nyantagna gymnasieelever gör i matte på en av Stockholms prestigskolor, en skola som kräver absoluta toppbetyg för att komma in. Det visar sig att alldeles för många inte klarar testet med det resultat som kan förväntas av elever med MVG i matte.

Det jag reagerar på i Kjöllers artikel är en förenklad syn på betygskriterierna, vilket hon reserverar sig mot och hänvisar till lärarna på den nämnda gymnasieskolan. 90-100 % rätt påstås motsvara MVG. Grundläggande för detta synsätt är att det finns en matematisk exakthet med vilken vi kan avgöra huruvida betygen är korrekta eller inte.

Men det högsta betyget handlar inte bara om att klara att lösa svårare problem (dvs ha en mycket god problemslösningsförmåga) utan det handlar minst lika mycket om hur elever genomför sin lösning. Det vill säga, det finns en kvalitativ syn på kunskaper i matematik där eleven för att nå högsta betyg både ska kunna använda sig av generella metoder och kunna utvärdera olika metoders för- och nackdelar. MVG bör således inte bara vara en fråga om rätt och fel utan en fråga om kvalitet.

Detta säger inte emot hennes slutsats att minst 20 % av eleverna har fått ett för högt betyg. Det är en invändning mot antagandet att betygssättning kan göras fri från subjektiva bedömningar och att det finns ett rätt sätt att använda betygskriterierna på.

Nu måste jag

Terminen är slut och så här i efterhand önskar jag att jag kunde gå tillbaka och läsa om mina intryck och tankar som jag bar på när jag började på skolan. Nu känner jag mig invand, ofräsch och insnöad. Nu är jag kontaminerad.

Det låter rätt hemskt. Det positiva är att det kan bara bli bättre.

Det ska bli skönt att slippa gnället i ett par månader. Ja, jag har också gnällt men framför allt har jag varit undfallande och inte sagt ifrån fast jag egentligen borde. Och jag gillar inte det. Att falla in i det där gråa molnet av skitsnack. Det är svårt att slå bort det, att stå utanför. Speciellt som ny.

Som ny har jag haft fördelen att kunna stå vid sidan om och iaktta. Jag önskar att jag skrivit ned dessa iakttagelser för nu har jag blivit en del av systemet. Jag kan inte längre stå med ena benet utanför, för nu ska jag vara kvar på skolan nästa läsår.

Det stör mig att energin dränerats och jag tappat skärpan i mitt seende, i mina reflektioner. De har sakta glidit över i en grå massa av gnäll. Så som man gör på skolan.

Jag börjar bli en lärare och en kollega som jag inte vill vara. Hjälp mig!