Mål som drivkraft gör kunskap till bytesvara

Eleverna ska driva sin egen lärprocess. För att kunna göra det måste de veta vart de är på väg mot.

Om jag vill att eleverna ska prata matte, och därför har en gruppövning eller att de ska presentera sina statistiksa undersökningar för varandra kommer frågan blixtsnabbt: "Det står inte i målen." Nej, det står inte i uppnåendemålen.

Argument som att det är viktigt att kunna tala om matematik, att kunna uttrycka sig så att andra förstår, att kunna diskutera matematiska problem, tolkningar och möjliga lösningar liksom dess fördelar och nackdelar, det duger inte. Ett sådant svar accepteras inte. Det står inte i målen. Om jag däremot upplyser eleverna om att ett av delproven i nationella proven i nian är muntligt, så blir de intresserade och deltar aktivt i undervisningen.

Samtidigt, i en annan del av skolvärlden,

"... är det viktigt att påpeka att regeln om att alla mål och betygskriterier ska vara uppfyllda för betyget Godkänd inte är tänkt att leda till att läraren ska genomföra någon form av mekanisk avprickning av varje mål och varje betygskriterium. Läraren måste alltid göra en sammanfattande professionell helhetsbedömning av elevens kunskapskvaliteter utifrån betygskriterierna för ett betygssteg." Så skriver Skolverket.

Även om läraren inte gör avprickningen så gör eleverna det. Just genom att göra eleverna medvetna om målen som de ska uppnå när de går ut nian skapar vi målkåta elever snarare än kunskapstörstande, utvecklingsinriktade individer. Vi främjar också en starkt individcentrerad syn på kunskap eftersom allt som görs ska vara bedömningsbart på individnivå. Grupper och samarbete göre sig inte besvär.

- Vad ska göra för att nå det här målet? frågar eleven.

Att göra blir synonymt med att kunna. Några lärare vill inte tala om hur arbeten kommer att bedömas för om de ger den informationen i förväg, så ger de i princip iväg ett godkänt betyg. Eleven behöver inte tänka själv. Men, invänder jag, det är väl självklart att eleverna ska få veta utifrån vilka kriterier deras arbete kommer att bedömas?

Skolverket igen:

Det finns en uppenbar risk att frågor som gäller betyg och betygsättning får en alltför dominerande roll i skolarbetet och i kommunikationen mellan lärare och elev. Detta förstärker synen på kunskap som något som främst har bytesvärde, det vill säga kunskap blir värdefull endast i den mån den kan bytas mot betyg, vilka senare kan bytas mot attraktiva utbildningar.

En sådan syn på kunskap har inte stöd i läroplanen och bör därmed inte uppmuntras genom alltför stark betoning av betygsfrågor och betygsunderlag. Samtidigt är givetvis betygsfrågor viktiga. Det är lärarens uppgift att finna en lämplig balans mellan elevens rätt till information om betygsunderlaget och vikten av att lyfta fram värdet av kunskapen som en del i elevens framtida utveckling.

Problemet är att majoriteten av eleverna (på min skola, ska tilläggas) inte verkar intresserade av kunskap för en diffus framtid. Kunskapen ska vara funktionell - antingen transformerad till ett betyg som öppnar dörrar till framtiden eller som något som är användbart här och nu. Eftersom det senare ofta inte gäller (för den mer abstrakta matematiken men jag ser detta i flera ämnen) återstår det förra.

Genom att använda mål att uppnå och betyg som drivkraft för att eleverna ska ta ansvar för sitt skolarbete och sitt eget lärande målar vi in oss i ett hörn där kunskap blir synonymt med prestation, en prestationen som byts mot ett betyg.

- Marg! Här!
Eleven lämnar över ett papper:
- Har jag nått målet nu?

Varför presterar mina elever så kasst?

Hur kommer det sig att så hög andel som 30 % inte klarade Godkänt på nationella provet i matematik?

Jag har en lista med potentiella förklaringar:

• många lärarbyten
• för få mattelektioner
• för mycket eget arbete
• brist på kontinuitet
• för stora klasser (30 elever i varje)
• brist på material (varje elev har inte egen bok, brist på räknare m.m.)
• ingen lokal kursplan eller annat styrdokument om vad som tas upp när eller vad en elev i t.ex. årskurs 8 ska lära sig
• åldersblandade grupper
• många gemensamma genomgångar och för lite undersökande arbetssätt
• för lite elevinflytande

Ändå har matematiken varit ett prioriterat ämne med extra resurser ...

Höga betyg till låg kostnad har ett pris ...

Detta måste vara drömmen för vilken politiker som helst. En av landets mest effektiva skolor. De slår sig för bröstet och tycker att de är jävligt bra. Mycket betyg för pengarna.

Fast kanske inte. Ett uppror är på väg.

Fick ett tips om en debattartikel i Göteborgs-Posten undertecknad av ett gäng 4-9-lärare på Ugglumsskolan i Partille. "Nu slutar vi producera billiga betyg" skriver de. De är minst sagt frustrerade över sin arbetssituation. De höga betygen, menar de, beror inte på bra undervisning utan på att eleverna kommer från trygga, stabila hem med engagerade föräldrar.

Så nu tänker lärarna inte längre vara med och producera billiga betyg. Jag förstår deras ilska. De känner att de inte kan göra ett bra jobb. De känner att eleverna inte får den undervisning de har rätt till. Mest illa går det för dem som har behov av extra stöd och specialundervisning.

Jag förstår till fullo. Jag tycker heller inte att jag kan göra ett bra jobb. Jag har klasser på 30 elever med de mest skiftande behov och förutsättningar. Där specialstöd lyser med sin frånvaro. Material likaså.

Vad jag saknar i artikeln är hur de ska sätta sina hot i verket. Säga upp sig? Arbetsvägra? Inte anstränga sig? Sluta undervisa? Gå in i väggen? Sänka ambitionerna?

På vilka sätt kommer de "inte längre vara med"? Jag vill veta.

Nej, det regnar G

För många MVG i matte? Kanske, men inte på den skola jag jobbar på. Vi ligger under riksgenomsnittet i andel MVG.

Jag vet inte hur det är på skolor i gemen, men där jag undervisar är slutbetygen i matte generellt högre än elevernas resultat på det nationella provet. Nästan 30 % klarade inte Godkänt-gränsen på provet, men bara 8 % gick ut nian utan betyg. De som hade ett högre betyg (VG och MVG) från höstterminen men som gjorde ett sämre resultat på provet (dvs G resp VG) fick inte sina betyg sänkta.

Omvänt, de elever som presterade bättre på nationella provet jämfört med tidigare betyg gick ut med det betyg som de fick på provet.

Visst är det så att betyget inte enkom ska sättas utifrån resultatet på det nationella provet. Men det tolkas snedvridet. Att höja är okej, att sänka inte lika okej. Jag som lärare måste ha minst lika bra bedömningsunderlag om inte bättre för att kunna sänka ett betyg sista terminen i nian. Jag har ingen aning om vad eleven lärt sig under tidigare terminer men hon uppvisar inte tillräckliga kunskaper i matematik under våren i nian. Detta till trots kan jag inte undgå att ge en elev betyg som haft G alla tre terminer innan.

Argumenten som används är två. För det första betonas att slutbetyget inte är ett terminsbetyg utan allt som eleven presterat från 6:an till 9:an ska vägas in. För det andra understryks att det nationella provet bara är ett bedömningsunderlag bland flera och ska inte väga tyngre än vilket annat prov som helst.

Så resonerar jag också. Det är måhända fegt, det låter lite som svepskäl. Men jag har inget val.

Egentligen är grundfrågan vad vi sätter betyg på. Terminsbetygen ska spegla den kunskap eleven har just nu när betygen sätts, utifrån lokala kriterier. Slutbetyget är en bedömning i relation till nationella mål och betygskriterier.

Slutbetyget är enligt tolkningen som kollegiet enats om vid min skola ett samlingsbetyg. Om en elev lärt sig nåt i åttan och denna kunskap är som borta i nian, så ska jag bortse från det senare faktumet. Vad eleven en gång kunnat är det som gäller, inte vad hon kan i den stund hon går ut grundskolan.

Skolverket ger inget entydigt svar, utan det är beroende på vilka mål och kriterier det gäller. Om en elev som tidigare kunnat snacka franska inte kan det i slutet på nian så är målet/kriteriet inte nått. Liknande resonemang kan föras för matematiken. Utan konstant träning glöms kunskaperna av - men är det ett tillräckligt skäl för att sänka slutbetyget eller att inte ge betyg med tanke på att eleven tidigare uppvisat färdigheten?

Regnar det MVG i matte?

Jag håller helt med - vi måste ta betygen på allvar. Hanne Kjöller på Dagens Nyheter går till attack mot att elever får för höga betyg i matematik när de går ut grundskolan. I den tryckta upplagan av tidningen gavs också några exempel ur ett diagnostiskt test som nyantagna gymnasieelever gör i matte på en av Stockholms prestigskolor, en skola som kräver absoluta toppbetyg för att komma in. Det visar sig att alldeles för många inte klarar testet med det resultat som kan förväntas av elever med MVG i matte.

Det jag reagerar på i Kjöllers artikel är en förenklad syn på betygskriterierna, vilket hon reserverar sig mot och hänvisar till lärarna på den nämnda gymnasieskolan. 90-100 % rätt påstås motsvara MVG. Grundläggande för detta synsätt är att det finns en matematisk exakthet med vilken vi kan avgöra huruvida betygen är korrekta eller inte.

Men det högsta betyget handlar inte bara om att klara att lösa svårare problem (dvs ha en mycket god problemslösningsförmåga) utan det handlar minst lika mycket om hur elever genomför sin lösning. Det vill säga, det finns en kvalitativ syn på kunskaper i matematik där eleven för att nå högsta betyg både ska kunna använda sig av generella metoder och kunna utvärdera olika metoders för- och nackdelar. MVG bör således inte bara vara en fråga om rätt och fel utan en fråga om kvalitet.

Detta säger inte emot hennes slutsats att minst 20 % av eleverna har fått ett för högt betyg. Det är en invändning mot antagandet att betygssättning kan göras fri från subjektiva bedömningar och att det finns ett rätt sätt att använda betygskriterierna på.

Nu måste jag

Terminen är slut och så här i efterhand önskar jag att jag kunde gå tillbaka och läsa om mina intryck och tankar som jag bar på när jag började på skolan. Nu känner jag mig invand, ofräsch och insnöad. Nu är jag kontaminerad.

Det låter rätt hemskt. Det positiva är att det kan bara bli bättre.

Det ska bli skönt att slippa gnället i ett par månader. Ja, jag har också gnällt men framför allt har jag varit undfallande och inte sagt ifrån fast jag egentligen borde. Och jag gillar inte det. Att falla in i det där gråa molnet av skitsnack. Det är svårt att slå bort det, att stå utanför. Speciellt som ny.

Som ny har jag haft fördelen att kunna stå vid sidan om och iaktta. Jag önskar att jag skrivit ned dessa iakttagelser för nu har jag blivit en del av systemet. Jag kan inte längre stå med ena benet utanför, för nu ska jag vara kvar på skolan nästa läsår.

Det stör mig att energin dränerats och jag tappat skärpan i mitt seende, i mina reflektioner. De har sakta glidit över i en grå massa av gnäll. Så som man gör på skolan.

Jag börjar bli en lärare och en kollega som jag inte vill vara. Hjälp mig!