Sluta gnälla!

Ja, jag vet att jag nu är en riktig liten gnällspik. Jag klagar över det mesta. Jag kanske är en negativ person eller bara lite överarbetad. Stress färgar mina upplevelser och åsikter röda och svarta.

Jag har underbara elever som säger till mig att de är superglada att jag är kvar på skolan. Elever som jag på grund av omgrupperingar inte längre undervisar för fram sina önskemål om att få tillbaka mig som mattelärare. De säger till sina lärare att jag ser eleverna. (Även om jag med trettitvå förvirrade själar i rummet upplever de det annorlunda - nej, nu var jag där igen ;-)

Jag försöker att inte snacka skit om arbetsledning, kollegor och elever. Jag lyssnar till vad andra har att säga. Det kanske är fegt, men folk har rätt att ha sina åsikter. Och jag behöver inte nödvändigtvis hela tiden skrika ut mina. Jag vill kunna samarbeta med alla, oavsett deras brister. Jag är inte fullkomlig, vi har alla våra svagheter liksom vi har våra styrkor.

Vi skrattar rätt mycket åt det kaos som råder. Arbetsledningen har ingen koll på vilken grupp som har haft vilken lärare - andra kämpar för att få undervisa i de ämnen som de är behöriga i och som de anställdes för. Schemat ändras dagligen. Flexibilitet är bara förnamnet. Det enda vi kan göra är att skratta. Det ska vara kul att gå till arbetet.

Jag kan bara tacka mina fantastiska elever för att jobbet flyter och oftast ändå är ganska kul. Trots att en del av eleverna tvingar mig att bli en person som jag inte vill vara - en riktig tjatmoster som även kan ryta ifrån emellanåt. Jag har slutat att skämmas för att klassen får samsas om fem minräknare, tre linjaler och noll gradskivor. Vi har inte beställt tillräckligt med böcker men bara det att varje elev nästan får en egen bok är ett stort framsteg som gläder mig.

Nej, jag är faktiskt inte ironisk. Det enda jag kan göra är att skratta, jobba på och se mig om efter en annan arbetsplats.