Förvirrade elever och lärare på bristningsgränsen

Alla är förvirrade. Eleverna undrar var de ska vara - det är ändringar i schemana varje dag. Särskilt svårt är det för de nya som inte än trimmat in namnen på salarna. Och det blir ju inte lättare för de "gamla" eleverna när vi bytt ett par salsnamn.

Två lärare var av olika anledningar borta hela förra veckan. Till en av lärartjänsterna kommer en ny lärare först om tre månader. Någon vikarie kallas inte in utan vi som är där ska klara undervisningen. Det är knappt att vi själva vet var vi ska vara med vilken grupp eller i vilket ämne.

Stämningen i kollegiet är allt annat än bra. Får vi inte känna behovet av att vara ifrån eleverna? Hur många ämnen och grupper ska vi ha? Hur mycket orkar vi? Hur länge orkar vi? När läget är tajt görs ständiga jämförelser kring arbetsbelastning och resurser, och alla känner sig förfördelade på ett eller annat sätt.

Arbetsuppgifter trycks ner uppifrån, och arbetslagsledaren försöker få det till att det är bättre att vi är med och bestämmer hur vi vill har det. Men hur mycket medbestämmade har vi i realiteten? Vi får ett problem framlagt på mötet som vi ska lösa, men problem som inte är vårt ansvar att lösa. Som icke-fungerande arbetsscheman. Som för lite resurser.

Sedan kan man ju fundera över det här med arbetsplatsförlagd tid och förtroendetid. Det finns inget utrymme för egen planering inom den arbetsplatsförlagda tiden. Vad jag prioriterar under förtroendetiden borde vara mitt val, men denna tid har jag hittills inte kunnat nyttja till planering, uppföljning etc, utan det har ägnats åt organisatoriska och administrativa frågor som ålagts mig.

Flera av mina kollegor är på gränsen att brista. Andra menar att de får gilla läget - de kan ju alltid söka sig någon annanstans. Ja, så kan man ju också resonera.