Lusten ligger i lärandet

För någon vecka sedan fick en lobbyorganisation stort medialt utrymme genom att DN publicerade deras upprop för mer idrott i skolan. Skälet som anfördes var att mer skolidrott skulle minska antalet överviktiga barn. Nu tar ledarsidan i samma tidning upp ämnet igen, men trycker framför allt på att innehållet och kvaliteten i undervisningen spelar roll för vilket resultat idrottslektionerna får för eleverna.

Det kan inte sägas nog så många gånger:

[Om] man känner sig säkrare ökar lusten att självmant hålla kroppen igång, också utanför gymnastiksalen.

Samma resonemang kan föras för andra ämnen, inklusive matten. Lust, pratas det mycket om (fast inte allisansen - i deras valmanifest för skolan nämndes inte ordet lust). Det ska kännas lustfyllt.

Det förväntas jag som mattelärare skapa genom underhållande undervisning som lurar barnen att lära sig och tycka om matte. De ska lära sig utan att anstränga sig och utan att fatta att det är matte - det där tråkiga, svåra, hemska ämnet - som de sysslar med. Andra lärare, icke-mattelärare, menar att eleverna ska motiveras till matte genom att göra den rolig (och därmed höja skolans formella resultat som visas upp utåt). Kopplingen är skenbar. Svaret blir "detta är inte matte". Eller "att spela spel är också matte". I båda fallen motiveras sällan eleverna till mer matte.

Poängen är att eleverna ska känna tillit till sin egen förmåga. Det är först då som vi kan se attitydförändringar i positiv riktning. Och att de förstår varför det är viktigt att kunna det de lär sig. Det är skönt att läsa en ledare som utgår från detta. Känner eleven att hon lär sig, att hon utvecklas, att hon känner att hon kan, så blir det också roligare. Lusten ligger i framstegen, i själva lärandet.