Inte ett ord om kost!

Barn väger alldeles för mycket, och en rad läkare och idrottare på DN Debatt kopplar samman detta faktum med att antalet idrottstimmar i skolan minskat och att föräldrar sätter barnen framför teven istället för att spela fotboll.

För 15 år sedan var detta inget problem. Spontanidrotten var utbredd och dator och tevespel hade inte gjort sitt intåg i Sverige. Dessutom hade barnen fler idrottstimmar i skolan.

Dessa "fakta" kan ifrågasättas men det intressanta är (som vanligt) sambandet mellan problembeskrivning och lösning.

Här har vi ett problem. Barn väger för mycket. Problemet beskrivs inte på det individuella planet utan på samhällsplanet, med förändringar i sysselsättningsmöjligheter och i samhällstermer med höga sjuktal och höga samhälleliga kostnader. Lösningen måste då också självklart ligga på samhällelig nivå. Vilken organisation brukar förknippas med barn och samhälle? Självklart skolan.

Skolan är lösningen. Skolan ska ha fler timmar idrott. Undertecknande av artikeln vill ha en timme om dagen, och menar sig ha stöd av det så kallade svenska folket. (Längre skoldagar ger inte bättre skolresultat, skriver Hedvall i en notis på ledarsidan i samma tidning. ;-) Genom att lägga lösningen på skolan förskjuts ansvaret från föräldrarna.

Eftersom skribenterna inleder artikeln med att åberopa "alla fakta", som inkluderar (utan att ange källa) att var fjärde svensk 7-åring är överviktig, så vore det intressant om de dels åberopat fakta för att fler idrottstimmar i skolan åtgärdar problemet, dels tagit med belagda fakta vid problembeskrivningen.

För fem år sedan skrev tre forskare på samma debattsida en artikel om att mer skolidrott inte hjälper mot barnfetma.

Argumenten för den ökade aktiviteten har varit att dagens barn rör sig för lite och alls inte i samma omfattning som förut. Dataspel och tv-tittande gör dem stillasittande. De blir överviktiga. Deras framtida hälsoutveckling blir lidande. Barnen anammar inte en hälsosam livsstil i unga år, de förväntas därför förbli inaktiva även i vuxen ålder och utsätts då för hög risk att utveckla kroniska och invalidiserande sjukdomar. Därför är idrott på skolschemat en folkhälsofråga av stor betydelse, framhålls det.

Alla dessa argument har nu använts så flitigt att de närmast etablerats som sanningar. Dessvärre. Vad har vi för objektiva bevis för att barnens totala fysiska aktivitet minskat? Praktiskt taget inga!

Och det finns inga nya fakta i dagens debattartikeln som skulle ändra läget.

Ett brittiskt forskarteam presenterade häromåret en jämförande studie om huruvida fler timmar idrott på skolschemat gör att barnen rör sig mer. Deras svar blev nej. Den sammanlagda aktivitetsnivån för barnen stod stilla. Barnen verkade ha ett eget bestämt rörelsebehov som inte påverkades av fler eller färre timmar skolidrott. (Jag har letat efter en länk till undersökningen utan framgång.)

En annan studie som de glömmer bort i sin iver att slå ett slag för idrottsämnet är att Folkhälsoinstitutet funnit att antalet feta och överviktiga 10-åringar har sjunkit. Även chefen för Rikscentrum för överviktiga barn vid Karolinska universitetssjukhuset ser att barnen blir mindre feta i vissa delar av Sverige. Hans förklaring att så sker är inte mer idrott utan bättre kost.

Trenden är vänd - och det utan fler timmar idrott i skolan. Kosten framhålls som nyckeln till detta trendbrott. Men om kost skrivs det inte ett ord i debattartikeln. Inte ett enda ord.

Fast det är klart. Skulle man ta in kosten i kalkylen skulle den självklara lösningen inte vara fler timmar idrott på schemat.